omsamlingarna

Bloggen kommer att flyttas till ny address. www.osterlensmuseum.blogspot.com

Vaxad huvudklut ur textilmagasinets gömmor. Från Ingelsta härad, det ser man på spetsen. Typ mitten av 1800-talet. Vaxet blänker fortfarande såhär över 150 år senare – en yta som påminner om ytan på vår nutids trend med svarta, litet blanka jeans. Man undrar om dessa kommer att blänka om halvannat sekel, ens om de får ligga oanvända i ett textilmagasin?

Varför anses blankt vara så fint? Varifrån kommer egentligen modet med blanka kläder? Man ser blanka jackor och byxor och lackleggins – inte sällan är det något man tar på sig för att vara litet fin, till fest. Den självklara kopplingen torde vara överhetens benägenhet genom historien att klä sig i det dyraste tyg som finns; siden. Siden är dyrt. Siden är fint. Även om det långt fram i tiden var både juridiskt och moraliskt otillåtet att klä sig på ett sätt som inte speglade ens sociala tillhörighet, har överheten alltid varit en inspiration och ett föredöme – det kunde ju vem som helst läsa sig till i första bästa katekes att desto högre upp i samhällshierarkin, desto felfriare moral, och därmed desto genare väg till paradiset. En morot god som någon! Idag är det vår tids föredömen; artister och skådisar och TV-kändisar som sätter agendan – ett massivt utbud av veckotidningar och oräkneliga modebloggar hjälper oss andra genom att föra en evighetsdiskussion om vad som gäller just nu. Men allt eftersom  trendernas ursprung sipprar nedåt genom folklagren förändras och anpassas de – när påfundet tillsist når de breda massorna är det ofta så förändrat att det kan vara svårt att se släktskapet med originalet. Ta de blanka jeansen som exempel; skinnbyxor har varit poppis i olika sammanhang. Svarta i smal jeansmodell var stort i San Franciscos gay- och MC-subkulturer på 60- och 70-talen. De kom att representera ett vilt undergroundleverne, en frånvändhet från mainstreamsamhället. Adopterade av exempelvis hårdrocken har de fortfarande en roll som trotsiga, vågade och alternativa. De svarta, blanka jeansen kan alltså sägas ha ett avlägset släktskap med en värld av knark, brott och utmanande sexualitet – men när de dras på i Brantevik eller Hammenhög har de för länge sedan lämnat wild n' crazy-stadiet och blivit något som bara är snyggt.

Nu var inte allt tyg som blänkte siden, det var så pass dyrt att inte ens de rikaste vare sig kunde eller tilläts slösa med det hur som helst – men jodå, det fanns flera bra substitut! Redan i nådens och Kund Sigismunds 1599 får vi litet förmanande veta att:

”Jngen af förnemligare fålck låte lijckkijstan mädh fijnt klädhe Sijden eller annat kostbart tygh, utan allenast mädh Slät rask (om han will) eller annat af thess wärde, öffwerdraga.”

Siden, fine, men inte på likkistan! ”Rask” är inte bara ett välkänt soldatnamn, det är också ett ylletyg där ena sidan är glänsande blank som, just det, siden!  Betyder det att rask-tyget ska betraktas som ett fake-siden, något man luras med? Nja – på samma sätt som coated-jeansen knappast kan tas för skinnbrallor annat än vid en väldans hastig titt i förbifarten. Men det är nog inte heller meningen – det märkliga med trender som med en glaciärs hastighet genomgår en social inflation är att de mycket väl kan ta fasta på ”fel” saker. I sidentygets fall blev det den blanka ytan – inte följsamheten eller den försumbara vikten, eller ens det astronomiska priset – som kom att betyda fint och uppklätt, och som efter många om och men hamnade på de österlenska bondkvinnornas klutar. Fint ska det va'...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

När detta skrivs är det någon vecka in i december månad. Vädergudarna har än så länge förskonat oss från snön men det är kallt och läskigt, så vinterkläderna har flyttat fram sin position i garderoben hemma hos de flesta. Påfallande med vintermodet sedan något år är den ”arbetargula” nyansens växande popularitet. Den närmast fluorescerande illgulhet som tidigare framförallt hört hemma på vägarbetare och dagisbarn pryder var och varannan märkesmedveten tonåring. Men ska vi vara ärliga kommer nyansen nog snarare från det alpina skidmodet än av folkets hjältar asfalterarna. Men det är bara att erkänna att oavsett säkerhetsaspekten kommer från helikopterflygande räddningspatruller i balla solglasögon eller från Trafikverket är det ju en positiv bonus för bilister och busschaufförer som hinner se folk i tid.

 

Men några jobbkläder är de varningsgula modejackorna nu inte. Moderna arbetarkläder är till för att skydda sin bärare från de faror och risker de utsätts för. Vägarbetare ska helst inte bli påkörda och skogsarbetare ska undvika att karva sta’ med motorsågen. Arbetsplaggen har allt eftersom kraven ökat och tekniken gått framåt blivit en rustning i moderna fiber och smutsavvisande reflexband.

 

Tidigare handlade arbetskläder mest om att skydda sig från smuts och kyla. Robusta plagg har funnits med i kommersen som etablerats på bruksorter och följt rallarlag, även om särskilt anpassade arbetskläder i mycket är ett 1900-talsfenomen. Något decennium in i det nya seklet blev en skyddande overall populärt bland sådana som riskerade att skita ner sig i jobbet. Flera försök gjordes att lansera overallen även till civilt bruk – bland de mest kända är varianten Camp-Ahla som existerade några säsonger under 1930-talet. Eftersom man – oavsett mängden piffiga detaljer jämfört med arbetarens motsvarighet – givetvis inte kunde vara riktigt ”klädd” i en overall, var det här ett plagg framförallt avsett för camping, båtliv och liknande fritidsaktiviteter.

 

Under 30-talet börjar särskilt dedikerade arbetskläder spridas mer allmänt. Det robusta denimtyget – som den amerikanska cowboyens standardplagg jeansen syddes av – dök upp i idé- och sinnevärld, både i form av import och snart också inhemsk produktion. En kategori som gärna tog till sig de praktiska kläderna, utan att direkt tillhöra industrialismens yrken, var lantbrukarna. På finlandssvenska säger man fortfarande ”farmarkalsonger” eller kortare ”farmare” om jeans vilket visar på en nära koppling mellan yrke och produkt.

 

Nu slog inte riktigt jeansen som arbetsplagg i Sverige, utan blev framåt 40-talet ett populärt fritidsplagg framförallt bland unga. Till arbetskläderna blev det istället det kypertvävda och hydronfärgade bomullstyg som användes av flottan som segrade. Förutom att det i det krigssargade Europa var lättare att få tag i, färgade det inte av sig på samma sätt som denim gör och såg nog dessutom litet mer prydligt ut eftersom både varp och inslag är infärgat. Detta resulterar i ”blåstället” – närmast en standarduniform för arbetare under något halvsekel framåt. Om man springer på begreppet ”blåblus” när man bläddrar i en gammal dagstidning, så står det inte bara för ett plagg utan för en hel kategori samhällsmedborgare och deras kultur. 1970-talets populära rockband med samma namn står alltså för arbetare i någon mening – i och för sig helt rätt i den tidens politiska debattklimat.

 

I museets textilmagasin finns några oanvända blåställsplagg som hittades djupt inne i lagret när Bernt Nilssons ICA-affär i Östra Tommarp lades ner på 80-talet. Antagligen hade de hunnit bli omoderna och därför förblivit osålda. Det spännande med det här udda paret är byxorna, som till skillnad från jackan är i dam-modell med dragkedja i sidan! Även om kvinnor hoppat in i produktionen som ersättning för inkallade män under den industriella epokens alla konflikter, och även om de då ofta också iklätt sig deras jobbkläder, kan vi bara spekulera i vilka som köpt de andra blåställsbyxorna i dammodell på ICA i Tommarp. Under efterkrigstiden behöll kvinnor i alla fall en del av sin nyvunna krigsfrihet och det blev vanligare – om än inte direkt vanligt – med kvinnor i skitiga yrken. Men även om helt normala herr-jeans kunde användas av båda könen som ett fritidsplagg var det för någon kundkrets tydligen att gå för långt att klä sig i frontknäppt gylf – som sedan den blev det normala för män en bit in på 1800-talet har behållit sin position som en symbol för maskulint aktiv sexualitet.

 

De här byxorna har alltså riktats mot en kategori som å ena sidan varit beredd att klä sig i skyddskläder, men som å andra sidan velat behålla en viss konservativ värdighet. En kvinnlig veterinär, fruktodlerska eller en lantbrukarhustru? Ingen som vet.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Smutsbrunt, råttbrunt, bajsbrunt – den bruna färgen omger oss hela tiden men har en något trist klang. Tidigare i historien hade fattiga och enkla människor bruna kläder som ett resultat av att man inte färgade tyget, som en motsats till de förnämas dyrbart pigmenterade utstyrslar. I Tomas Alfredsons film ”Fyra nyanser av brunt” från 2004 representerar det bruna i titeln den tråkigt vardagliga lunken och en oförmåga att tänka fritt – vilket i sin tur associerar till ”brunskjortorna”, det vill säga i en vid mening nazismen.

 

Men vi har för all del också trivsamheter i brunt, exempelvis födoämnen – både chokladbrunt och kaffebrunt står för något de allra flesta tycker om. Här kommer det bruna från naturen. I naturen finns mycket som är brunt; kottar och björnar och en hel del av den mat vi äter – som via sin färg ofta kan identifieras som något med en kort väg från skörd till våra munnar, mycket kortare och mycket naturligare än en knallblå seg gubbe. Brunt kommer av jord, knallblått från en kemisk fabrik. Målande konstnärer har bland annat sienna, ockra och umbra på paletten, jord-färger. Men ska vi vara ärliga pratar de och fotografer och andra ofta istället om ”nyans” eftersom vi i det svenska språket saknar engelskans särskiljande ”colour” för utseendet och ”paint” för den fysiska färgen.

 

Det årtionde man kanske främst förknippar med brunt torde vara 1970-talet; decenniet då både kläder, möbler och industriprodukter var smutsbruna som en dunkel kvarterskrog. Gick man och handlade sig exempelvis en bil under 70-talet hade tillverkarna en rad nyanser i det brun-beiga spektret att välja på för den som ville ligga rätt i tiden. Hur kom detta sig? Som en motreaktion mot det vilda 1960-talets konsumtion vändes blickarna mot platser och kulturer som man upplevde som närmare naturen och därmed längre från prylhysterin. Hos SAAB erbjöds bland annat ”Savann”, ”Antilop” och ”Indiskt gul” – alla jordfärgsartade nyanser som med sina poetiska namn associerar till platser med en föreställd naturharmoni. Men det kan idag också ses som en sentida variant av romantikens primitivism och Rousseaus föreställning om ”den ädle vilden” – en kolonialt rasistiskt uppfattning om mindre utvecklade tredjevärldsmänniskor; mindre intelligenta och därför mer harmoniska i sin barnlika okunskap. En fantasi om en motpol till det utvecklade och intelligenta väst, som passade finemang när borgarklassen börjat tröttna på alla tillgjorda sociala regler och suktade efter något enklare. Och en fantasi som antropologerna fortfarande kämpar med. Man strider inbördes huru olika stammar i djungeln är harmoniska eller lika näriga som vi i väst – men den mesta forskningen de senaste decennierna pekar på att de krigar järnet med andra stammar, dör unga och drabbas av depressionssjukdomar de också. Precis som vi.

 

På bilden ser vi en pärla som finns att beskåda i museets ”Personligt”-utställning. Det är den simrishamnska Konsulinnan och sedermera Fru Skeppsredaren Sigrid Björkegrens (*1845 †1936) 1880-talsklänning i brunt ripssiden. Den här klänningen var beskådad kändis redan på 30-talet – den var med och representerade sitt decennium när Kulturen i Lund 1935 bjöd på ”Dräktparad” över de senaste hundra årens klänningsmode. Jodå.

 

1935 var den bruna nyansen helt rätt, influerad av de politiska strömningar som stod för mest framåtanda i ett depressionsdrabbat Europa. Men även när klänningen var ny mer än femtio år tidigare var det populärt med brunt hela vägen från rallarens storväst i manchestertyg till de fina damernas sidenstassar. Frågan är om man kan peka ut det sena 1800-talets bruna influenser? Vi kan konstatera att under 1860- och 70-talen var världspolitiken synnerligen turbulent; Italien enas, Napoleon III:s fall leder till den tredje republiken i Frankrike, och preussaren Bismarck lyckas med konststycket att slå ihop en mängd pajkastande småstater till landet Tyskland. De här nya nationalstaterna var förstås i skriande behov av nationell identitet – vilket spred ringar på vattnet och smittade av sig på resten av västvärlden. Les voilà, national- och naturromantiken var född! När vi dessutom rör ner en skopa allmän sekelskiftesångest uppstår ett fenomen som idéhistorikerna kallar "fin de siècle" – det blir helt enkelt trendigt med melankoli, nedstämdhet och pessimism! För vårt vidkommande blir det vid sidan av absint-flödet som bekant mycket vikingatid, tillputsad stormaktshistoria och… Aha, just det, brun natur!

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Fyra unga damer poserar på stranden någonstans på Österlen. Någon notering om årtal finns inte på fotot, men det är förmodligen taget någon gång på 1910-talet. Vadan denna gissning?

Jo, för bara några år tidigare hade det varit omöjligt att spatsera runt så här. Ända fram till en bit in på 1900-talet bar kvinnor mer eller mindre heltäckande badkläder. Jag väljer ordet badkläder eftersom det inte bara rörde sig om en baddräkt. Nej, det skulle vara klänning, korsett, mamelucker, långa strumpor, badskor och badmössa, alternativt hatt. På 1800-talet gick många damer så långt att de sydde fast tyngder i klänningsfållen, för att förhindra att den flöt upp och därmed (Gud förbjude!) visade benen.

Inte nog med att badkläderna var av ylletyg, de var till råga på allt nästan uteslutande svarta. Usch, så svettigt det måste ha varit i solen! Dessutom hade många läkare synpunkter på yllet ur hygieniska aspekter och snart togs andra material, såsom bomull, i bruk. Som en följd av att simning blev alltmer accepterat både som sport och nöje även för kvinnor, uppstod ett skriande behov efter en praktisk baddräkt. Tänk att simma runt iförd en sådan otymplig utstyrsel!

Damerna på fotot däremot blottar glatt sina ben, alltså borde fotot rimligtvis inte ha tagits före år 1910. Visserligen hade liknande kreationer bevittnats redan år 1905 i Mölle, men detta var sällsynt och högst syndigt.

Så sent som 1920-tal är det med största sannolikhet inte, för då hade baddräkterna mer finess. De var betydligt mer figurnära och hade ofta en kjolliknande del nertill, utanpå själva dräkten. Dräkterna på fotot är av enkelt stuk, vilket tyder på att de är de allra första versionerna av den moderna baddräkten. Troligtvis är de i bomull och jag misstänker att de är hemmasydda, för ända in på 20-talet var det vanligt att man sydde sin egen baddräkt.

Frisyrer är ju också karakteristiska tidsmarkörer. På 20-talet blåste förändringens vindar. Kvinnorna slängde korsetten och klippte håret. En så kallad bobbad frisyr blev den nya flugan. Bortsett från damen med lugg tycker jag mig se att alla har sitt långa hår kvar - ännu ett belägg för att det inte handlar om ett foto från 20-talet.

Fotot vittnar om att en ny tid var i antågande, full av blottad kvinnohud och åtsittande kreationer i det våta. Och om de här damerna tyckte att de var vågade; vad skulle de säga om de fick se alla solbrända, bikiniförsedda donnor som befolkar dagens sommarstränder?

 

/Marie Lindgren

Gästbloggare och kostymör