omsamlingarna

Bloggen kommer att flyttas till ny address. www.osterlensmuseum.blogspot.com

Snigelpost blir allt ovanligare – det är inte ens varje dag det dimper ner något i den fysiska brevlådan, och om det så gör är det mest räkningar. Och det kan nog vara bra – mänskligheten behöver spara på både trädbeståndet och transporterna. Men en sak kan vi än så länge vara säkra på, den fysiska post vi får är gjord av papper.

 

Papprets betydelse för det moderna samhällets utveckling kan knappast överdrivas! Kanske inte pappret i sig – men väl pappret i sin roll som bärare av tankar, känslor och idéer! Och faktiskt, räkningar! Parallellt har både befolkningen och byråkratin vuxit under hela den moderna historien. Dessa två parametrar har så att säga varit möjliga på grund av varandra –  en växande befolkning kräver mer byråkrati, men samtidigt är en väl fungerande byråkrati förutsättningen för  befolkningsutvecklingen. Tänk bara den eviga bostadsfrågan som varit på tapeten i bruksorter, i de industrialiserande städerna och idag är akut i varenda studiesäte! Den strukturella byråkratin var i mångt och mycket inspirerad av militären, som alltid haft ett behov av att sköta all sin logistik på ett effektivt sätt. Samma slags tänk passade utmärkt när industrialismen slog rot och snart växte till projekt av helt andra dimensioner än man sett tidigare. Utan papper att skriva eller rita på hade det inte fungerat!

 

Att pappret har sitt ursprung i Kina vet ju alla. I Europa användes istället länge bearbetade djurhudar för både handskrivna och tryckta böcker – vilket givetvis var en dyr metod eftersom det gick åt uppemot 400 lamskinn till en bibel! Bara i materiel kostade en enda bok obegripligt många årslöner för en bonde – vilket förstås höll hans bokhylla vakuumtom som ett studentkylskåp. Allmogens informationskällor förblev prästens mässande och skvallret i byn – vilket ju effektivt hindrade att nya idéer spreds. Papprets intåg lättade givetvis upp situationen en hel del ­– men det var fortfarande inget för vem som helst. Fram till en bra bit in på 1800-talet tillverkades papper av lump – som man fortfarande använder till sedlar och andra värdepapper – men det var en omständlig process där framförallt insamlandet av råvaran var en evig kamp där staten till sist gjorde det straffbart att slösa med sina tygrester! Den snabbt växande samhällsorganisationen gjorde att papper blev en bristvara – och som alla sådana, dyrbart. Man började därför experimentera med alternativa råvaror, andra fibrer.

 

De som hade råd kunde förstås använda pappret till vad de ville. Inom bourgeoisien spred man inte bara tankar på revolution och kungamord, utan också dikter och andra små texter – ett viktigt steg i en frigörelse från kyrkan. Under den gustavianska eran frodades stora konstnärer som Bellman, Sergel  och Ehrensvärd – idag våra mesta nationalhelgon – vars verk i original ofta är slavigt nedklottrade på en papperslapp! Det här litet lättsinnliga sättet att använda papper bidrog också till att allt fler lärde sig läsa och skriva – vilket var helt avgörande senare under 1800-talet när en helt ny typ av åsiktsutbyten började blomstra. Den här sjudande debattlustans diskussioner – om allt mellan skandinavism och protektionism till alla de nya ideologierna – publicerades ofta i form av små, billiga pamfletter. Svaret kom snart i en egen liten trycksak, och så fortsatte det  tills det fanns både tio och tolv ”om”, ”angående” eller ”kommentar till” i titeln.

 

När man sedermera kom på hur göra papper av billiga träfibrer öppnade man upp för en viktig demokratisering av informationen – tidningen! Dagstidningar har funnits i alla fall sedan 1600-talet – men de var ganska olika vår nutida definition, tryckta i små upplagor och riktade till en specifik liten läsekrets. Nu under 1800-talet uppstod en dagstidning i var och vartannan köping eller stad – det var kravet för att få hysa ett tryckeri – som blev viktiga förmedlare i den demokratiska debatten och för det fria tänkandet. Det faktum att tidningens spridningsområde både geografiskt och socialt vida överskred en genomsnittlig skvallerbyttas arbetsfält gjorde att samhället nu homogeniserades – fler deltog i och fler tog del av politikens och det offentligas diskussioner, beslut återgavs och förklarades.

 

På bilden ser vi ett avtal ur museiarkivet mellan Sydsvenska Kraftaktiebolaget och den som vill anslutas.  Det här pappret är från en tid när det strukturerade samhället gjort människor beroende av dess infrastruktur – elström som här, men även sophantering och sjukvård. Men det är också en tid när den pappersbaserade debatten fullständigt omdanat världsordningen – kyrkan och kungen har tappat det mesta av sin makt, arbetarklassen har blivit en maktfaktor, allmän rösträtt råder.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Bakom museets kulisser, i magasin och förråd, dit besökarna inte får komma in, där finns förutom mycket annat en massa fartygsmodeller i alla tänkbara former – allt från centimeterstora flaskskepp till gigantiska modeller av fullriggare. Jodå, en och annan ångbåt finns också. Att just flytetyg varit populära att bygga modeller av är inte så konstigt i trakter där så mycket av livet kretsat runt hamnarna.

 

Människan har alltid skapat modeller ­– gestaltat sin värld i tredimensionella avbildningar. I alla förhistoriska kulturer som vi hittat lämningar efter har det kreerats avbildningar av människor, av skepp som fraktat den begravdes själ till dödsriket eller av de djur man levt på att jaga. Arkeologerna tolkar ofta in olika former av symbolik och magi i dessa figurer – men det är ändå i någon mån modeller.

 

Men det finns många anledningar till varför man återger saker i modell, inte bara mystik. Byggnadsingenjörer bygger i modell för att testa konstruktioner och få se det visuella intrycket. Man kan också vilja illustrera komplexa strukturer; på museet har vi modeller av historietypiska bondgårdar som pedagogiskt visar alla delar som ingick. Som privatperson har man oftast inte så mycket att välja på; det är givetvis mycket, mycket enklare att istället för att skaffa sig säg en polisbil i alla olika lackeringar som förekommit, att visa upp hela galleriet i skala 1:72. Får plats i bokhyllan och är dessutom genomförbart ur ett plånboksperspektiv. För att inte tala om den som vill återskapa slaget vid Poltava! Omvänt kan en modell av ett kvalster i skala 1000:1 tillföra många dimensioner jämfört med att kolla i mikroskåpet. Modellbygge kan också handla om övning, att få testa i liten skala innan man ger sig i kast med förebilden – många maskintekniker genom den industriella historien har börjat sin karriär med att bygga och sköta modeller. Sådana modeller har också haft en stor roll inom marknadsföringen – de ungerska statsbanornas lokmodeller i skala 1:5 (sic!) byggdes med så stor noggrannhet att de till sist kostade mer per styck än förebilderna! Nu är det för all del inte bara tekniska, fysiska prylar som återges i modell. Man kan lika gärna återge vad man drömt eller visa sin skräck inför miljöhotet – skulptur kallas det väl då.

 

Var gränsen går mellan en abstrakt skulptur och en fartygsmodell som byggts med samma slags glädje över att själv få skapa är givetvis flytande. Frågan är om modellbyggaren verkligen är så fyrkantig? Många idévetare menar att den konstruerande människan – hela vägen från de som satt och slog flintaskärvor till dagens ingenjörer – håller sig med ett abstrakt, ickelitterärt, tänkande. Många saker går ju helt enkelt inte att beskriva i text, inte ens om man illustrerar med ett foto. Det handlar om att kunna omsätta de tvådimensionella ritningarna till en tänkt tredimensionell bild och då både förstå hur det ser ut och hur det fungerar – som ett tänkt kinesiskt pussel. Det här funderade även Leonardo da Vinci på, och kom då på sprängskissen – som vi alla sprungit på någon gång i något platt IKEA-paket och sen fått kämpa med. Men oftast associeras nog skulpturen med konstnärens kreativa djupsinne, och modellbygget mer med en touche av Stig-Helmer. I det postindustriella samhället är inte längre ingenjören förebilden för alla killar – att sitta och knåpa med Meccano för att träna det logiska tänket är något för nerdar och äldre herrar som saknar barndomens enkla värld. Logiskt tänk är en maskulin egenskap, och maskulinitet förväntas män syssla med – vilket gjort modellbygget till något framförallt pojkar i alla åldrar sysslat med. Flickor har tränats i hemmets alla delar, i mjuk kvinnlighet och i ömt moderskap – att ”leka med dockor” är att öva i genusnormativt vuxenliv, i och för sig med hjälp av modellmänniskor.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Framåt 1920-talet var det kris. Det var kris i persontransporterna – det vi idag kallar kollektivtrafiken. Inte för att persontransporterna någonsin varit någon större inkomstkälla på de små järnvägarna, men så länge människor faktiskt bodde kvar på landsbygden och så länge alternativen för de flesta var cykel eller fötter gick trafiken i alla fall inte minus. Men nu, allt eftersom landsbygden tömdes på invånare som flyttade in till städerna, och allt eftersom både den privata bilismen och antalet busslinjer ökade, blev kollektivtrafiken mindre lönsam. Dessutom blev både stenkolen och personalen dyrare för var dag – något måste göras!

 

Svaret blev rälsbussen! Redan under 1880-talet experimenterades det med förbränningsmotorer i järnvägsfordon, men först ett par decennier in på det nya seklet blev det tillräckligt driftsäkert. Och billigare blev det; en samtida uppgift menar att det kostade över två kronor milen att köra lokala tåg med lok och vagn, medan rälsbussen kunde framföras för åttio öre – en klar besparing! Kunde dessutom föraren klippa biljetter under uppehållen så slapp man dessutom både eldar- och konduktörslönerna. Som grädde på moset gick det dessutom ofta litet snabbare – något man glatt påpekade!

 

På bilden har vi den rälsbuss som Malmö-Simrishamns Järnväg köpte in 1937, betecknad Yd och numrerad 1. Gick först med skoltågen mellan Gärsnäs och Simrishamn och senare i de lokala tågen mellan Dalby och Bjärsjölagård. Byggd av Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå, som kom att dominera svensk tillverkning av rälsbussar ända fram till att den nya, orange-gula generationen rälsbussar i stål dök upp under 50-talet. Det här var tillverkarens standardkonstruktion som fått sin slutgiltiga form ett par år tidigare. 24 sittplatser, 38 stående, tillåten för 80km/h.

 

Till skillnad från konventionella järnvägsfordon, inklusive tidigare experiment med motorvagnar, byggde mycket av rälsbussens teknik på värsta konkurrenten, på landsvägsfordonen. Korgen var byggd på samma sätt som hos en buss med trästomme och plåtklädsel, och motor och växellåda var hämtad från buss- och lastbilstillverkningen. Resultatet blev ett billigt fordon som även små järnvägsföretag med tveksam ekonomi hade råd att köpa, och som kunde frakta tillräckligt många per investerad krona.

 

Det här hjälpte den spårbundna kollektivtrafiken på sidobanorna att hänga med i alla fall fram till nästa stora våg av nedläggningar som inleddes på 1960-talet, och det bidrog i sin tur till ett allt mer centraliserat samhälle där man gick i skolan, arbetade och handlade i centralorterna. Det här var ett vardagspraktiskt resande för vanligt folk. Kulturhistorikern Wolfgang Schivelbusch har poängterat att ett lands jämställdhet återspeglas i kollektivtrafiken. I vissa länder delas de resande fortfarande in i olika kategorier i stadsbussar och tunnelbanor – men i det socialistiskt inriktade Sverige försvann klassystemet från det lokala och regionala resandet tidigt.

 

Man kan faktiskt fortfarande åka en tur med MSJ Yd 1 – den ingår i den ”Nationella bevarandeplanen för järnvägsfordon” och finns bevarad i renoverat privatbaneskick hos Föreningen Veteranjärnvägen i Klippan.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Karl Gerhard i Simrishamns folkpark, det måste ha varit en upplevelse. Även om man kanske förknippar denne revykung mer med teaterscener i Stockholm och Göteborg så var han också en ständigt turnerande artist och det är nog få parker och festplatser som inte haft honom som gäst. Man kan med fog säga att ingen scen var för liten för Karl Gerhard, som ju började sin teaterbana som kringresande bandaktör i början av förra seklet. Att han varit i Simrishamn vet vi från hans vän Piraten, även om vi inte lyckats uppbringa något datum. Eftersom KG alltid var sysselsatt med att skriva nya texter och kupletter var han också i ständigt behov av en testpublik för att se om en ny kuplettidé slog an och kunde användas i nästa revy. Då var folkparken ett bra forum. Det är säkert många av KG’s stora nummer som haft sin ”urpremiär” i folkparkerna. KG var ju den satiriska humorns gigant i svenskt nöjesliv och det sägs ju ofta att hans kupletter är svårsjungna idag eftersom de behandlar dåtidens dagsaktuella händelser och personer. Men detta dilemma kunde också uppstå där och då. KGs arbetsmetod var densamma, oavsett om han uppträdde på sin teater eller i en folkpark. Man kan tänka sig följande scenario: Det är en stekhet sommareftermiddag i folkparken. En del i publiken har styrkt sig med en kall pilsner i den kvävande hettan och nästan somnat på sina bänkar. KG skall uppträda och har valt en visa med många långa strofer. Det är ett av de stora kännetecknen på KG’s kupletter – de var långa. Texten handlar både om dagsaktuella och historiska personer. KG s medarbetare ser ut över publiken och tar mod till sig och frågar KG om det inte är läge att sovra lite i den komplicerade texten. Publiken kan ju omöjligen känna till allt detta. Men detta bekommer inte KG, som arbetar efter principen att om publiken inte känner till detta så får den ju kännedom om det genom mig. Eller också tog han till det kortare och koncisare: DOM SKALL FOSTRAS!  KG krävde mycket av sin publik, vare sig den fanns i teatersalongen eller i folkparken. Hans absoluta krav på att texten måste höras oavsett omgivning ledde en gång till att han avbröt framträdandet, banade sig väg genom folkvimlet till folkparkschefens vagn och helt sonika beordrade denne att karusellerna skulle stå stilla medan han uppträdde. Med sin frack och höga hatt såg han något malplacerad ut i folkvimlet sägs det.

 

Vad kan då KG ha sjungit vid sitt framträdande i Simrishamn? Om han sjöng en visa med skåningar i skottgluggen fick sig nog Piraten en släng av sleven emellanåt. Eller kanske Sten Broman eller någon annan av Lunds profiler. Om det utspelade sig i mitten av 40-talet är det högst sannolikt att Skåningen med stort S, Edvard Persson fick sig en och annan smocka i kuplettform. Denne hade medverkat i flera av KG’s revyer på 30-talet, bland annat i rollen som en mycket porträttlik Per Albin Hansson men senare kom relationen dem emellan att bli ansträngd. Eller snarare KG’s relation till det som EP stod för- I botten fanns säkert att KG var väl medveten om att i fråga om publiktillströmning till folkparken kunde han inte mäta sig med den store Skåningen. Men det var säkert inte bara satiriska utan också rent underhållade kupletter som framfördes. Det fanns t ex en trevlig kuplett med titeln Våren i Skåne. Inte omöjligt att han uppträdde tillsammans med Lunds primadonna Cilla Ingvar, som tillhörde KG’s stall på 50- och 60-talen och som enligt Uno Myggan Ericson sjöng KG-kupletter bättre än KG själv. Det vill inte säga lite. När hennes far och KG möttes första gången skall följande replikskifte ha utspunnit sig.

 

– Detta är professor Ingvar i Lund, specialist på lilla hjärnan.

– Så trevligt att ha en liten filial i Lund!

 

Han sjöng också kupletter på begäran vid sina framträdanden. Om till exempel någon ung herre önskade den populära ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” brukade KG replikera:

 

– Det kan ju vara ens eget fel också.

 

Beträffande Piraten så finns en historia i flera versioner om hur han såg KG i Simrishamn och utbrast:

 

– Det var fan vad Karl Gerhard är kvick!

Då sade kommunfullmäktiges ordförande som satt bredvid:

– Javisst, men han gör ju inget annat.

 

Det är osäkert om KG fick kännedom om detta replikskifte, men det hade nog roat honom. Han var inte sen att uppskatta andras kvicka repliker om de träffade rätt.

 

Ingen scen var som sagt för liten för KG, och följande ordväxling som Stig Järrel förmedlar i en av sina memoarböcker är ett utmärkt exempel. Någon i KG ’s ensemble beklagade sig en gång över den bristande standarden vid landets folkparksscener. KG svarade:

 

– Man får anpassa sig. Jag kan tala om för dig att jag har stått på ett matsalsbord i Värmlandskogarna och sjungit mina visor.

 

/Andreas Österberg

Gästbloggare, bibliotekarie och Karl Gerhard-expert

I museets arkiv finns detta instruktionshäfte som från början följt med ett vackert, mörkt mossgrönt kyl- & frysskåp från tidigt 70-tal. 1974 närmare bestämt. Folkhemmet hade fått sig en ny, ung kung, men någon drottning hade vi ännu inte. Men det gjorde inte så mycket – vi hade ju fått Abba! Inköpt och installerat till egnahemshusets senaste uppfräschning innan den som pågår just nu under 2010-talet. Husqvarna Regal heter det. Regal som i regent; den här gröna vitvaran regerade! Äger hade vi sagt idag. Svensktillverkat. Inte för att det var något försäljningsargument, snarare var det en självklarhet att landet producerade det bästa som fanns att få inom ett antal sektorer. Svenskt, hederligt och ordentligt – och finns det över huvud taget någon chans att nämna landsmannen Baltzar von Platen i samband med kylskåp så gör man det. Även om han egentligen jobbade med helt andra konstruktionsprinciper.

 

Efter att ha kört med både is som källa till kylan sedan slutet av 1800-talet och fotogen sedan 1920-talet, revolutionerade den kompressordrivna kylan mathållningen framåt slutet av 40-talet. Industrin lärde sig transportera fryst mat över långa sträckor, fabriksanläggningarna kunde centraliseras och maten blev allt mer homogen tills de lokala särarter på menyn som fanns kvar krympte till att bli anekdoter på julbordet. Redan en bit in på 50-talet hade man blivit bättre på förpackningar vilket gjorde att man gick tillbaka till kyla för de flesta varor. Kylt från fabriken, kylt under transporten och kylt hela vägen via butiken till kylskåpen som under den här tiden allt mer blev var hushålls egendom.

 

Vad hade man i kylskåpet 1974? Eller snarare, vad hade man i kylskåpet i annons- och broschyrvärlden?  Vi får anta att broschyren på samma sätt som vår nutids lägenhetsannonser visar upp en tillputsad verklighet – en verklighet som inte riktigt, riktigt finns men som utgör idealbilden av hur det ska vara. Broschyren riktar sig ju inte till vilken byfåne som helst, utan till dem som varit så pass moderna och framåt att de köpt ett nytt, dyrt och fint kylskåp av allra senaste modell.

 

Det slår en att det är väldigt mycket fabriksburkar och konserver! De få grönsaker vi hittar är nogsamt inplastade från fabrik. I vår nutids motsvarande reklam ska man ha färska, fräscha och kulörta råvaror – helst direkt från den ekologiska odlingen, men utan någon som helst tillstymmelse till jord och utan de knölar och prickar som verklighetens grönsaker har. Gärna somriga jordgubbar, på gränsen till fluorescerande röda. Och i frysen glass. Alla barn gillar glass! Det är möjligt att det är ännu fräckare att åka skateboard och leva på mikropizza – men att lägga ut tjugo, tjugofem tusen på en kyl & frys innebär trots allt en viss vuxenpoäng. Och vuxna, de har barn.

 

1974 var hemmafru fortfarande en av de vanligaste sysselsättningarna för kvinnor. Även om man var modern av sig och även om man handlade kyl- och frysskåp i senaste trendfärgerna hade inte förnyelselustan och fantasin räckt längre än att de flesta kök fortfarande regerades av kvinnor. Men det var hemmafruar som tillsammans med resten av matvarusektorn stod under myndigheternas stränga och vetenskapligt grundade kontroll. Fabrikerna som producerade det människor stoppade i sig sågs som kliniska laboratorier, och det som de släppte ut genom sina bacilltäta luftslussar det var lika säkert som astronauternas mat på tub. Tyvärr var väl både smak och utseende ungefär densamma…

 

Nu i början av januari 2012 har det gamla gröna kyl- & frysskåpet till sist gått hädan. I snart 40 år har det troget tjänstgjort dygnet runt – men nu har det ersatts med ett nytt, lågenergiklassat med utsida i rostfritt ”EasyClean” stål. Om det nya skåpet kommer att stå där i 40 år återstår att se, liksom vad den tidens broschyrer kommer tycka att man ska ha hemma i kylskåpet.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Bärsärken var en hednisk krigare, under nationalromantiken ofta beskrivna som någon slags elitvikingar som höga på svamp och malört och som iklädda björnskinn gick löst på kloster och slott i den civiliserade världen. Bevarade skildringar från de vikingatida plundringstågen, skrivna av skräckslagna munkar som överlevt, beskriver dileriska vildar med obefintlig social kompetens – men desto mer maskulitet. Pälsens hår blir här en intensifiering av alla de vilddjursegenskaper som representeras av en riktig karls håriga bringa.

Varför klär man sig i päls i dag? Inte för att gå bärsärkagång i alla fall. Från första början var det inte så svårt; det var en av alla delar man fick ut av ett djur, antingen som man fällt i jakten, eller från tamboskap som slaktats. Det har historiskt fram till helt nyligen funnits en poäng att ta till vara så mycket som möjligt av en djurkropp – att kasta någon del av moraliska skäl eller andra floskler hade inte fungerat i en värld som konstant lever på överlevnadsgränsen. Dessutom var ju pälsen varm och bekvämt vattenavvisande.

Idag har de flesta av oss inte mycket kontakt med den kommersiella djurhållningen. Och var och en som någon gång sett TV-nyheterna har blivit upplyst om vedervärdiga förhållanden på pälsfarmarna – och päls som klädsel har blivit allt mer tabu. Då är skinn från tamboskap mer accepterat. Även om vi logiskt vet att exempelvis en fårpäls har sitt ursprung i djur som fötts upp blott för att dödas, är skinnet mer eller mindre en restprodukt från köttproduktionen – och emotionellt kan man överlåta ansvaret till ”myndigheterna” som vi förutsätter ser till att allt går rätt och redigt till.

Att ikläda sig ett dött djurs skinn kan också ses som en manifestation att man som människa står över djuren. Det finns en uråldrig tradition som moraliskt tillåter människan att ta död på andra levande väsen – det finns bekräftat i såväl bibel som i andra mytologiska sammanhang. Men jakt vare sig är eller har varit något som vem som helst kunnat ägna sig åt ohämmat. Jakträttigheterna har varit hårt reglerade, såväl som på privatägda marker som på statens ägor. Att klä sig i päls från ett djur man själv fällt har åtminstone efter förhistorisk tid varit förbehållet markägare eller sådana som lyckats få jakträttigheter av denne, vilket redan tidigt gett pälsen en exklusivitet. Idag är tillgången till pengar det viktigaste pondusmåttet – och päls, det är dyrt. Ett högt pris gör i sig egentligen inte ett klädesplagg exklusivare – snarare är det att det utesluter den stora massan som för både plagg och bärare uppåt på statusskalan.

Har man ett extraordinärt stort behov av att visa sin högre position gentemot andra personer vore det förstås än effektivare som statussignal att klä sig i lägre stående människors hud. Vad sägs om en piffig vårjacka i städerskeskinn? Eller ett par snygga stövlar i Fas 3:are? Näe, människor får inte äta av varandra och inte heller sy varandras skinn till handväskor. Det är en allmängiltig logisk-etisk regel som finns reglerad i både sociala regelverk som inom lagstiftningen. I den kristna tradition vi lever i är visserligen allt som Gud skapat heligt, men människan är såsom den stora upphovsmannens avbild ett snäpp extra helig och får inte nyttjas på det sättet ens om hon eller han självdött; brott mot griftefrid heter ju det.

Djuret på bilden är ingen björn. Det är en stackars mjällig räv som slutat sina dagar som en pälsboa och slutningen hamnat i museets textilmagasin. Den håller nog inte riktigt hela vägen om man ska leka Beowulf – men den var säkerligen exklusiv på sin tid, och dög nog alldeles utmärkt till att annonsera en hög status.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

En smått fascinerande glasplåt föreställandes Östra Tommarps första stationshus. Fascinerande för att det är ett sällan avbildat hus – den enda vi har i museets bildarkiv – men också för att den som bilder gör berättar så mycket. Byggt till ångspårvägen Cimbrishamn-Tomelilla Järnvägs (CTJ) invigning nådens 1882. I trä, vilket ju kan ses som litet anmärkningsvärt i sydöstra Skåne – men kanske inte är så konstigt eftersom det polisongprydda kompisgänget bakom många av Skånes järnvägar och andra industriella projekt under den här tiden var ungefär detsamma, och där det på skånskt manér förstås fanns allehanda godsherrar och grevar – markägare som hade skog på sina ägor och säkerligen sponsrade sina projekt med billigt virke.

Vi har vare sig datum eller andra uppgifter – men kan man kanske hitta ledtrådar som ringar in ungefärlig tid? Flaggstång finns, men dessvärre är ingen flagga hissad. Sillsallaten, det vill säga unionsflaggan, hade annars varit ett säkert tecken på före eller efter 1905. Gumman som är på väg in från höger säger inte heller så mycket, hennes klädsel hade lika gärna kunna vara mitten av 1800-talet. Saken hon har baktill är svårtolkad – det fanns en motsvarighet man bar innanför kjolarna, som en hemmagjord krinolintolkning ungefär, men vad det här är förstår vi inte riktigt. Men några saker vet vi ganska säkert. Till att börja med ersätts trähuset 1914 med det nuvarande i tegel. Riktigt varför vet vi inte; det finns en notis i tidningen att de nya stationshusen här och i Järrestad var mer tidsenliga byggnader – ”änkla och stilfulla med en ljus fasad”, byggda i modernt håltegel levererat av ”Sydsvenska leantegelfabrikerna” i Malmö. Hade man helt enkelt behövt mer utrymme hade man väl byggt ut – det inträffade då och då när banvakters och andra anställdas familjer svällde. Kanske var man fullt förståeligt litet skärrad efter att Tommarp eldhärjades ordentligt i mars 1911, eller så var kanske huset helt enkelt dåligt konstruerat; ångspårvägen byggdes med pressad budget så det är möjligt att man snålade litet väl mycket? 1914 elektrifieras dessutom Tommarp genom att anslutas till kraftledningen som byggdes mellan Tomelilla och Simrishamn. Kanske ansågs det gamla trähuset inte lämpligt att dra in el i?

T-semaforen visar ”kör varsamt” för tåget som rullar in västerifrån – respektive ”stopp” från vårt håll. Under början av 1910-talet ändrades vinkeln 45° nedåt till lika mycket uppåt eftersom det fanns en risk att en trasig semafor – exempelvis på grund av en avnött vajer – kunde resultera i att vingen av misstag hamnade i kör-läge. Hellre då en vinge som ställde sig i ”stopp” om den fallerade kom man på, en princip som fortfarande gäller. Runt 1910 ändrades dessutom stavningen till Tommarp med två ”M” – så då kan vi dessutom vara ganska säkra på att den uniformerade mannen längst ut på plattformen är Stationsmästare Ola Larsson (*1861 †1912) som hade tjänsten från att CTJ öppnades fram till sin död.

1906-12-16 får Tomarp enligt en tidningsnotis rikstelefonväxelstation, bemannad av skomakare N. August Ingvardsson, som också byggt huset där begivenheten håller till. Kanske gick starten litet trögt men i en annan notis i december 1908 radas åtta abonnenter upp i tidningen med namn och hemvist – det här var långt innan PUL! Samma notis konstaterar att vare sig mejeriet eller järnvägsstationen är anslutna, men att de väntas kopplas in helt snart. Ska vi gissa på början av 1909? Man ser några stolpar längs banvallen, med fler trådar än vad järnvägen rimligtvis använt själva – vid den här tiden använde de flesta banor fortfarande entrådssystem för sin interna kommunikation. Det innebar kasst ljud och att det ringde i alla telefoner längs banan samtidigt, med olika ringsignaler till olika mottagare – litet som morse-kod. Men det finns en möjlighet att ledningarna bara passerar byn; det var vanligt att järnvägsföretagen upplät utrymme invid banvallen till telefon- och telegrafledningar – mot ersättning förstås. Vi ser hur som helst ingen anslutning till stationshuset. Gaveln mot oss vore den logiska platsen att koppla in trådarna på – den andra gaveln befinner sig obekvämt nära flera träd, och långsidorna undvek man för att slippa bekymmer med nedrasande snö. Undantag finns givetvis – men det kan ju tyda på att det är innan rikstelefonen.

Nå, hur ser det ut i andra änden av skalan – hur tidigt kan det vara? Från och med juli 1896 köptes CTJ av och fusioneras in i Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) som tillsammans bildade Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ). MSJ sätter genast fart med att höja standarden på den tillkomna sträckan; bland annat byts rälerna mot tyngre – vilket blev klart 1898 och innebar möjlighet att köra snabbare och med tyngre fordon. Spåret på bilden är svårbedömt eftersom man ballasterade med grus på den här tiden. Loket på bilden är iallafall en av MöToJ:s nummer 1-5, Trollhättanbyggda maskiner för ”riktig” järnväg, alltför tunga för att kunnat gå på CTJ:s klena ursprungsspår, vilket då torde berätta att det är tidigast -98. Eftersom en ångspårväg med sin lätta och långsamma trafik generellt hade litet lägre säkerhetskrav på sig än en fullvärdig järnväg var det mycket som skulle fixas de här åren; signalsystemet, inhägnad av banvallen, vägkorsningar – med mera, med mera. Dessutom skulle MSJ givetvis ha en enhetlig grafisk profil. Det ordet fanns nog inte på 1890-talet, men det hindrar inte att skyltar och uniformer med mera skulle vara ensartade. Utifrån tillgängliga bilder bytte man typsnitt runt den här tiden, men det är svårt att säga exakt när. Tyvärr går det inte att se vad det står till vänster på ortsskylten – men troligare fem bokstäver som i Malmö än nio som i Tomelilla. Till höger står det gissningsvis "Simrish."; sju bokstäver.

Vad fick vi då ur den här glasplåten? Ganska mycket skulle man kunna säga. Sammantaget är vi inte helt fel på det om vi säger det ofta med grova marginaler använda ”runt sekelskiftet” nittonhundra, kanske med en förskjutning framåt till mitten av nittonhundratalets första decennium.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Vaxad huvudklut ur textilmagasinets gömmor. Från Ingelsta härad, det ser man på spetsen. Typ mitten av 1800-talet. Vaxet blänker fortfarande såhär över 150 år senare – en yta som påminner om ytan på vår nutids trend med svarta, litet blanka jeans. Man undrar om dessa kommer att blänka om halvannat sekel, ens om de får ligga oanvända i ett textilmagasin?

Varför anses blankt vara så fint? Varifrån kommer egentligen modet med blanka kläder? Man ser blanka jackor och byxor och lackleggins – inte sällan är det något man tar på sig för att vara litet fin, till fest. Den självklara kopplingen torde vara överhetens benägenhet genom historien att klä sig i det dyraste tyg som finns; siden. Siden är dyrt. Siden är fint. Även om det långt fram i tiden var både juridiskt och moraliskt otillåtet att klä sig på ett sätt som inte speglade ens sociala tillhörighet, har överheten alltid varit en inspiration och ett föredöme – det kunde ju vem som helst läsa sig till i första bästa katekes att desto högre upp i samhällshierarkin, desto felfriare moral, och därmed desto genare väg till paradiset. En morot god som någon! Idag är det vår tids föredömen; artister och skådisar och TV-kändisar som sätter agendan – ett massivt utbud av veckotidningar och oräkneliga modebloggar hjälper oss andra genom att föra en evighetsdiskussion om vad som gäller just nu. Men allt eftersom  trendernas ursprung sipprar nedåt genom folklagren förändras och anpassas de – när påfundet tillsist når de breda massorna är det ofta så förändrat att det kan vara svårt att se släktskapet med originalet. Ta de blanka jeansen som exempel; skinnbyxor har varit poppis i olika sammanhang. Svarta i smal jeansmodell var stort i San Franciscos gay- och MC-subkulturer på 60- och 70-talen. De kom att representera ett vilt undergroundleverne, en frånvändhet från mainstreamsamhället. Adopterade av exempelvis hårdrocken har de fortfarande en roll som trotsiga, vågade och alternativa. De svarta, blanka jeansen kan alltså sägas ha ett avlägset släktskap med en värld av knark, brott och utmanande sexualitet – men när de dras på i Brantevik eller Hammenhög har de för länge sedan lämnat wild n' crazy-stadiet och blivit något som bara är snyggt.

Nu var inte allt tyg som blänkte siden, det var så pass dyrt att inte ens de rikaste vare sig kunde eller tilläts slösa med det hur som helst – men jodå, det fanns flera bra substitut! Redan i nådens och Kund Sigismunds 1599 får vi litet förmanande veta att:

”Jngen af förnemligare fålck låte lijckkijstan mädh fijnt klädhe Sijden eller annat kostbart tygh, utan allenast mädh Slät rask (om han will) eller annat af thess wärde, öffwerdraga.”

Siden, fine, men inte på likkistan! ”Rask” är inte bara ett välkänt soldatnamn, det är också ett ylletyg där ena sidan är glänsande blank som, just det, siden!  Betyder det att rask-tyget ska betraktas som ett fake-siden, något man luras med? Nja – på samma sätt som coated-jeansen knappast kan tas för skinnbrallor annat än vid en väldans hastig titt i förbifarten. Men det är nog inte heller meningen – det märkliga med trender som med en glaciärs hastighet genomgår en social inflation är att de mycket väl kan ta fasta på ”fel” saker. I sidentygets fall blev det den blanka ytan – inte följsamheten eller den försumbara vikten, eller ens det astronomiska priset – som kom att betyda fint och uppklätt, och som efter många om och men hamnade på de österlenska bondkvinnornas klutar. Fint ska det va'...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Här står de; Kronans käcka gossar – raka i ryggen som stolta furor, med hjälmen litet lagom käckt på svaj! Det höves dem som står redo att offra livet i kampen mot den lede fi! Nåja.

Soldaterna på bilden är inte där för att de har det som yrke – de är inkallade för att delta i en förhoppningsvis avskräckande muskelspänning i ett Sverige omgärdat av en värld i brand. I och för sig en muskelspänning med en tummes kraft jämfört med de stora drabanterna i världskriget, men i alla fall. När som helst kan någon av de stora få för sig att anfalla och då måste man stå beredd att åtminstone göra det litet krångligare att lägga beslag på landet.

Det är intressant att från det att Sverige omdanade sin krigsmakt – som det hette ända fram till 1975 – till värnpliktsarmé ett år in på 1900-talet, har i stort sett alla män och för all del många kvinnor fram till helt nyligen fått sig en grundutbildning i att vid behov försvara landet. I första hand har det då varit de grundutbildade värnpliktiga som har kallats in. Fram till säg ett decennium sedan har det varit en vanlig modell i många länder i ett Europa som i stort sett konstant befunnit sig i krig.

Frågan är vad man förväntas göra som inkallad soldat? För många är idén att förväntas dra ut i krig absurd. Dra ut i krig och försvara... Ja, vadå? Inkallningen är i och för sig inte direkt frivilligt – men det säger sig självt att fixa lojalitet och helst också hela civilbefolkningens välvilja är otroligt mycket mer genomförbart om man kan skapa en känsla av att det finns något att kämpa för. Vem är det man är juste mot, så juste att man riskerar liv och lem? En gång i tiden var det ens Herre man kämpade för – den hövding eller lokala småkung på vars mark man råkade bo. Senare blev makten allt mer centraliserad till en kung, vars fana och rike var det som fordrade lojalitet. Första egentliga brottet mot detta kom inte förrän vid den första franska revolutionen, när republiken – det vill säga själva statsskicket – blev det som skulle skyddas. Nästa gång det är dags för fransk revolution, 1830, blir Louis Philippe krönt till fransmännens kung, och då blir det för första gången aktuellt för en europé att ge sig ut i krig för att i någon mån försvara sig själv och det man är del av. Som en anekdotisk parantes kan nämnas att det är samma Louis Philippe som inrättar den Franska Främlingslegionen något år in på sin regeringsperiod – där även andra nationaliteter får chansen att försvara fransmännen.

I slutet av 1800-talet försöker väst-världen hämta sig efter en kraschad kolonialempirisk världsordning, och istället blir nationalstaten modellen man nappar på – och det är också då som många länder inför värnpliktsarmé. I en nationalstat står ju riksgränsen även för en avgränsning av ett område där man är och gör på ett eget sätt. Efter att Finland erövrades av Alexander I:s Tsarryssland 1809 tröstar sig Sverige med en union med Norge ett tag, men när inte heller detta höll fanns det plötsligt ett område på jordklotet där man föddes som svensk och pratade svenska, hade svensk kung och svenska traditioner – och det var man minsann både tacksam och stolt över. Plötsligt fanns svenskheten att ena människors försvarslusta kring; svenskheten och allt det vi har anledning att vara tacksamma över.

Men ska vi krångla till det litet pekar all forskning om gruppidentitet på att det är egentligen inte är hur vi är – utan snarare vad vi inte är, som utgör basen för gemenskapen. Listan över vad man inte är blir givetvis mycket längre, men det blir också lättare att hitta argument att ta till när omvärlden betraktas med skepsis. På samma sätt handlar utlänningarnas egenskaper om vad de inte är – de dansar inte små grodorna runt midsommarstången eller vad man nu tar till. Det innebär också att det går alldeles utmärkt med fördomar för att definiera icke-svenskarna; vi går ju inte i kortbyxor i läder som tyskarna och vi röker inte braj hela dagarna som holländarna. När svenskar slänger sig med samma gamla argument om allemansrätt och rena trottoarer när de lobbar för sitt land – vilket gäller de flesta när man är utomlands – handlar det med andra ord vad man anser att andra länder saknar.

Men hur var det då med den gamla soldattorparen, och hur är det med dagens militär på utlandsuppdrag i Afghanistan; de som fick och de som får betalt för att vara beredd på att kriga – för att låna ett ord från krigsfilmernas värld, var och är de mindre patriotiska? Som betald soldat spelar det ju egentligen ingen roll vad man försvarar, eller mot vad – man har skrivit på ett kontrakt och får betalt för att vara lojal. Punkt. Många av de lärde har funderat  på om när Folkhemmet dog; var det -73 när rekordårs-Sverige under oljekrisen för första gången på länge tvingades inse att det inte bara kunde gå framåt, att man måste bromsa ibland också? Eller var det -86 när Olof Palme sköts och landet väcktes ur sin oskuldsdröm? Eller var det när värnplikten slopades och försvaret av vårt land inte längre var en fråga för oss alla utan för några andra, några som får betalt för det, några som inte är som vi?

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!

Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.

Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.

En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.  

Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.

Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.

Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Nu när året lider mot sitt slut är det många som riktar blickarna mot framtiden. Framtiden – den del av tidslinjen som inte inträffat än. Förutsatt att man tror på tiden som en linjär linje förstås.

 

Efter det här årets avslut, då jävlar ska det hända saker! Nästa år, 2012, då ska man minsann sluta röka och börja motionera, få budgeten att gå ihop, lära sig knyppla, eller kanske dra ner på antalet krogbesök… Eftersom dessa planer inte går att stoppa in i den tid som redan förflutet, sätter vi vårt hopp till framtiden; utan en framtid hade förhoppningen att det ska bli bättre framöver inte varit möjlig. Oavsett vi pratar om en minskad arbetslöshet eller bättre bromsmediciner, krävs en framtid där detta ska kunna inträffa.

 

Kulturanalytikern Svante Beckman menar att framstegstron är det som övergriper upplysningens alla ideologier, de som på allvar började ifrågasätta den tidigare, statiska världsordningen. Liberalism och nationalism och socialism och kommunism – alla förutsätter de att det kan och kommer att bli bättre i framtiden, annars är de meningslösa.  Ekonomer förutsätter på samma sätt att det även nästa år finns utrymme för ekonomisk tillväxt.

 

Nu har det för all del gått fram och tillbaka med framtidsoptimismen. Under krig, missväxt och depressioner är det av naturliga skäl svårare att se ljuset i tunneln – och därmed att bevara tron på framtiden. Man ger upp och blir passiv. Men förr eller senare tar eländet slut, och då blommar framtidsplanerna! Avslutet i sig gör att man inte har lika mycket att ta hänsyn till när allt det nya ska planeras – man börjar på ny kula, från scratch. Efter andra världskriget var tron på framtiden jääättestor, nu äntligen skulle det vara slut på både krig och depressioner!

 

En nackdel med framtiden är att man kommer att uppleva en så begränsad del av den – alltför långsiktiga planer kommer man missa det mesta av. Då blir man tvungen att förlita sig på dem som kommer vara med om mer framtid. Idévetaren Michael Godhe har forskat i relationen mellan framtid och ungdom under folkhemsbygget. Han pekar på att det var de unga som fick axla ansvaret, bli ingenjörer och använda all den nya (krigs-) teknologin i goda syften, istället för att döda. Det var med andra ord de unga som fick uppdraget att driva samhällsprojektet framåt; de gick heta utbildningar och de fick lära sig vilken moral och etik som gällde. Som alltid under generationsväxlingar blev resultatet något annat än det man tänkt sig – de unga gjorde ”ungdomsrevolution”, levde i subkulturer och diggade musik som ingen ens kunna fantisera om tidigare. Det är en av framtidens tydligaste karaktärsdrag – att oavsett hur man tänkt sig det som komma skall, kommer det att bli något annat!

 

På bilden ser vi en av sin tids stora framtidshopp; en ”Mac Plus” – en av de allra första hemdatorerna i en mening som vi fortfarande känner igen. Det är inte den första Macintosh-datorn från 1984 men väl den andra uppdaterade modellen som släpptes januari -86. Det gul-gråa höljet avslöjar att det är en tidig modell – man bytte snart ut plasten mot en mer grå-vit. Ursprungligen köptes den ny av en läkare Vallgren i Lund. Vi kan anta att det sved i plånboken även för en läkare – en sådan här maskin kostade flera månadslöner på sin tid, och lyxtillbehöret hårddisken i en egen låda under själva datorn kostade lika mycket den.

 

Det här var det som skulle komma att ta över framtiden! Betänk att detta var några år innan murens fall, och betänk idéerna om hur allt jävelskap politikerna ställt till med skulle lösas med kontakt och kommunikation medmänniskor emellan – oavsett man bodde i Öst eller Väst. Dock. Uppfattningen vad man skulle ha hemdatorer till var nog tämligen vag än så länge – vare sig internet eller webben existerade i sinnevärlden – men förhoppningarna var stora bland de som hunnit bli frälsta. Och vi kan inte annat än att ge dem rätt såhär i efterhand; idag är kommunikation per datorer så självklart att det står högt upp på totalitära regimers censurlista. Vi kan också konstatera att som inför allt annat nytt fanns en skepsis, som skulle utforskas. Ungefär vid den här tiden ersattes alla filmskurkar med rötterna i öst-väst-problematiken med sådana som behärskade den digitala världen.

 

Nå. Hur ser vår tids tro på framtiden ut? En lösning på miljöhotet? Nja, efter all politisk ovilja, sådär vad? Den ekonomiska krisen, nja... Samtidigt är det kanske det som behövs, att några av de gamla ordningarna kraschar och inte kan repareras, som utgör chansen inför fortsättningen på tidslinjen? Det överlåter vi åt framtiden att utvisa.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

"Nicht durch Reden und Mehrheitsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden - das ist der Fehler von 1848 und 1849 gewesen -, sondern durch Eisen und Blut."

 

Dessa, får man säga, tämligen argsinta men ofta citerade ord yppades av Otto von Bismarck i den preussiska lantdagens representanthus’ budgetutskott den sista september 1862. Översatt blir det ungefär: "Tidens stora frågor avgörs inte med diskussion och beslut i samförstånd – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod." Demokrati var uppenbart inte hans favoritgrej. Hellre då makt genom respekt, och respekt genom vapen. Vi kan iallafall anta att Bismarck inte pratar om järn som i vare sig jordbruksredskap eller tillskottstabletter från hälsokostaffären, utan om järn som i gevär och pickadoller och värjor och bajonetter – och annat som kan orsaka just blod.

 

De dödsbringande accessoarer von Bismarck pratar om levererades av sedan länge väl etablerade produktionskedjor med gruvor, hyttor och vapensmedjor. Ofta är det ju människors benägenhet att utplåna varandra som för teknologin framåt – för att först senare berika det civila livet. I fallet järn var det suget efter bättre kanoner än de i brons som ledde fram till att man började att gjuta järn i slutet av 1700-talet – vilket också blev en avgörande faktor för industrialismen. Något halvsekel senare hade man kommit på hur man kunde valsa järn till bland annat balkar och räler, och ännu några decennier senare började olika metoder att framställa det ännu hållbarare stålet bli verklighet.

 

Men järnet har varit närvarande i den lokala naturahushållningen längre än så. Smidesjärn har sedan järnåldern använts till både vapen, redskap och prydnadsföremål. Men i Skåne är det ont om järn. Den största förekomsten torde vara den i och för sig stora men svårbrutna malmkroppen mellan Eriksdal och Högestad längs Fyledalen – tillräckligt svår att bearbeta för att löna sig ens under 1940-talet när tyskarna köpte upp allt de kom över, till bra pris. Det blåste liv i många både avbrutna prospekteringar och nedlagda gruvor runtom i landet – men inte här, det fungerade inte. Det järn smederna inte köpt in som stång- eller tackjärn uppifrån landet har då ofta kommit av ”limonit” – en låghaltig malm i form av grus eller klumpar som hittades i mossar och på sjöbottnar – som trots låg kvalitet resulterade i ett direkt ur blästerugnen smidbart järn som fungerade utmärkt att tillfredsställa lokalsamhällets behov med.

 

I museets samlingar finns en tämligen unik uppsättning ljusstakar av smidesjärn från 17- och 1800-talen. På bilden ser vi ”Hammenhögsstaken”, ett praktfullt stycke folkkonstsmide daterad till 1788 – samma år som Gustav III startar sitt märkliga krig mot Ryssland, som USA:s tretton första delstater ratificerade konstitutionen och som Carl Philipp Emanuel Bach dör. Prydd med både drakhuvuden och lilja är den här ljusstaken ett barn av en tradition med rötterna i både medel- och vikingatid. Även om Hammenhögsstaken och dess yngre syskon är tämligen väl utforskade och omdiskuterade ur ett konst- och symbolikperspektiv, är själva metallen såvitt vi vet aldrig analyserad – så varifrån järnet som smitts till ljusstake kommer från kan vi med andra ord bara ana.

 

Oavsett hur det är med metallen kan man konstatera att  ljusstakarna var och en är unika – tittar man efter  kan man se spår i metallen efter smedens svettiga arbete att forma det glödgade järnet till stänger och liljeblad. Idag kan man köpa repliker av flera av de här ljusstakarna – repliker eller stakar inspirerade av traditionen. I souvenirshoppen är vi plötsligt tillbaka i den industriella järnhanteringen – den mycket motsägelsefulla ”hantverksindustrin” som tillverkar både dalahästar och smide på löpande band. Utan vare sig speciellt mycket svett eller blod.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

När detta skrivs är det någon vecka in i december månad. Vädergudarna har än så länge förskonat oss från snön men det är kallt och läskigt, så vinterkläderna har flyttat fram sin position i garderoben hemma hos de flesta. Påfallande med vintermodet sedan något år är den ”arbetargula” nyansens växande popularitet. Den närmast fluorescerande illgulhet som tidigare framförallt hört hemma på vägarbetare och dagisbarn pryder var och varannan märkesmedveten tonåring. Men ska vi vara ärliga kommer nyansen nog snarare från det alpina skidmodet än av folkets hjältar asfalterarna. Men det är bara att erkänna att oavsett säkerhetsaspekten kommer från helikopterflygande räddningspatruller i balla solglasögon eller från Trafikverket är det ju en positiv bonus för bilister och busschaufförer som hinner se folk i tid.

 

Men några jobbkläder är de varningsgula modejackorna nu inte. Moderna arbetarkläder är till för att skydda sin bärare från de faror och risker de utsätts för. Vägarbetare ska helst inte bli påkörda och skogsarbetare ska undvika att karva sta’ med motorsågen. Arbetsplaggen har allt eftersom kraven ökat och tekniken gått framåt blivit en rustning i moderna fiber och smutsavvisande reflexband.

 

Tidigare handlade arbetskläder mest om att skydda sig från smuts och kyla. Robusta plagg har funnits med i kommersen som etablerats på bruksorter och följt rallarlag, även om särskilt anpassade arbetskläder i mycket är ett 1900-talsfenomen. Något decennium in i det nya seklet blev en skyddande overall populärt bland sådana som riskerade att skita ner sig i jobbet. Flera försök gjordes att lansera overallen även till civilt bruk – bland de mest kända är varianten Camp-Ahla som existerade några säsonger under 1930-talet. Eftersom man – oavsett mängden piffiga detaljer jämfört med arbetarens motsvarighet – givetvis inte kunde vara riktigt ”klädd” i en overall, var det här ett plagg framförallt avsett för camping, båtliv och liknande fritidsaktiviteter.

 

Under 30-talet börjar särskilt dedikerade arbetskläder spridas mer allmänt. Det robusta denimtyget – som den amerikanska cowboyens standardplagg jeansen syddes av – dök upp i idé- och sinnevärld, både i form av import och snart också inhemsk produktion. En kategori som gärna tog till sig de praktiska kläderna, utan att direkt tillhöra industrialismens yrken, var lantbrukarna. På finlandssvenska säger man fortfarande ”farmarkalsonger” eller kortare ”farmare” om jeans vilket visar på en nära koppling mellan yrke och produkt.

 

Nu slog inte riktigt jeansen som arbetsplagg i Sverige, utan blev framåt 40-talet ett populärt fritidsplagg framförallt bland unga. Till arbetskläderna blev det istället det kypertvävda och hydronfärgade bomullstyg som användes av flottan som segrade. Förutom att det i det krigssargade Europa var lättare att få tag i, färgade det inte av sig på samma sätt som denim gör och såg nog dessutom litet mer prydligt ut eftersom både varp och inslag är infärgat. Detta resulterar i ”blåstället” – närmast en standarduniform för arbetare under något halvsekel framåt. Om man springer på begreppet ”blåblus” när man bläddrar i en gammal dagstidning, så står det inte bara för ett plagg utan för en hel kategori samhällsmedborgare och deras kultur. 1970-talets populära rockband med samma namn står alltså för arbetare i någon mening – i och för sig helt rätt i den tidens politiska debattklimat.

 

I museets textilmagasin finns några oanvända blåställsplagg som hittades djupt inne i lagret när Bernt Nilssons ICA-affär i Östra Tommarp lades ner på 80-talet. Antagligen hade de hunnit bli omoderna och därför förblivit osålda. Det spännande med det här udda paret är byxorna, som till skillnad från jackan är i dam-modell med dragkedja i sidan! Även om kvinnor hoppat in i produktionen som ersättning för inkallade män under den industriella epokens alla konflikter, och även om de då ofta också iklätt sig deras jobbkläder, kan vi bara spekulera i vilka som köpt de andra blåställsbyxorna i dammodell på ICA i Tommarp. Under efterkrigstiden behöll kvinnor i alla fall en del av sin nyvunna krigsfrihet och det blev vanligare – om än inte direkt vanligt – med kvinnor i skitiga yrken. Men även om helt normala herr-jeans kunde användas av båda könen som ett fritidsplagg var det för någon kundkrets tydligen att gå för långt att klä sig i frontknäppt gylf – som sedan den blev det normala för män en bit in på 1800-talet har behållit sin position som en symbol för maskulint aktiv sexualitet.

 

De här byxorna har alltså riktats mot en kategori som å ena sidan varit beredd att klä sig i skyddskläder, men som å andra sidan velat behålla en viss konservativ värdighet. En kvinnlig veterinär, fruktodlerska eller en lantbrukarhustru? Ingen som vet.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Smutsbrunt, råttbrunt, bajsbrunt – den bruna färgen omger oss hela tiden men har en något trist klang. Tidigare i historien hade fattiga och enkla människor bruna kläder som ett resultat av att man inte färgade tyget, som en motsats till de förnämas dyrbart pigmenterade utstyrslar. I Tomas Alfredsons film ”Fyra nyanser av brunt” från 2004 representerar det bruna i titeln den tråkigt vardagliga lunken och en oförmåga att tänka fritt – vilket i sin tur associerar till ”brunskjortorna”, det vill säga i en vid mening nazismen.

 

Men vi har för all del också trivsamheter i brunt, exempelvis födoämnen – både chokladbrunt och kaffebrunt står för något de allra flesta tycker om. Här kommer det bruna från naturen. I naturen finns mycket som är brunt; kottar och björnar och en hel del av den mat vi äter – som via sin färg ofta kan identifieras som något med en kort väg från skörd till våra munnar, mycket kortare och mycket naturligare än en knallblå seg gubbe. Brunt kommer av jord, knallblått från en kemisk fabrik. Målande konstnärer har bland annat sienna, ockra och umbra på paletten, jord-färger. Men ska vi vara ärliga pratar de och fotografer och andra ofta istället om ”nyans” eftersom vi i det svenska språket saknar engelskans särskiljande ”colour” för utseendet och ”paint” för den fysiska färgen.

 

Det årtionde man kanske främst förknippar med brunt torde vara 1970-talet; decenniet då både kläder, möbler och industriprodukter var smutsbruna som en dunkel kvarterskrog. Gick man och handlade sig exempelvis en bil under 70-talet hade tillverkarna en rad nyanser i det brun-beiga spektret att välja på för den som ville ligga rätt i tiden. Hur kom detta sig? Som en motreaktion mot det vilda 1960-talets konsumtion vändes blickarna mot platser och kulturer som man upplevde som närmare naturen och därmed längre från prylhysterin. Hos SAAB erbjöds bland annat ”Savann”, ”Antilop” och ”Indiskt gul” – alla jordfärgsartade nyanser som med sina poetiska namn associerar till platser med en föreställd naturharmoni. Men det kan idag också ses som en sentida variant av romantikens primitivism och Rousseaus föreställning om ”den ädle vilden” – en kolonialt rasistiskt uppfattning om mindre utvecklade tredjevärldsmänniskor; mindre intelligenta och därför mer harmoniska i sin barnlika okunskap. En fantasi om en motpol till det utvecklade och intelligenta väst, som passade finemang när borgarklassen börjat tröttna på alla tillgjorda sociala regler och suktade efter något enklare. Och en fantasi som antropologerna fortfarande kämpar med. Man strider inbördes huru olika stammar i djungeln är harmoniska eller lika näriga som vi i väst – men den mesta forskningen de senaste decennierna pekar på att de krigar järnet med andra stammar, dör unga och drabbas av depressionssjukdomar de också. Precis som vi.

 

På bilden ser vi en pärla som finns att beskåda i museets ”Personligt”-utställning. Det är den simrishamnska Konsulinnan och sedermera Fru Skeppsredaren Sigrid Björkegrens (*1845 †1936) 1880-talsklänning i brunt ripssiden. Den här klänningen var beskådad kändis redan på 30-talet – den var med och representerade sitt decennium när Kulturen i Lund 1935 bjöd på ”Dräktparad” över de senaste hundra årens klänningsmode. Jodå.

 

1935 var den bruna nyansen helt rätt, influerad av de politiska strömningar som stod för mest framåtanda i ett depressionsdrabbat Europa. Men även när klänningen var ny mer än femtio år tidigare var det populärt med brunt hela vägen från rallarens storväst i manchestertyg till de fina damernas sidenstassar. Frågan är om man kan peka ut det sena 1800-talets bruna influenser? Vi kan konstatera att under 1860- och 70-talen var världspolitiken synnerligen turbulent; Italien enas, Napoleon III:s fall leder till den tredje republiken i Frankrike, och preussaren Bismarck lyckas med konststycket att slå ihop en mängd pajkastande småstater till landet Tyskland. De här nya nationalstaterna var förstås i skriande behov av nationell identitet – vilket spred ringar på vattnet och smittade av sig på resten av västvärlden. Les voilà, national- och naturromantiken var född! När vi dessutom rör ner en skopa allmän sekelskiftesångest uppstår ett fenomen som idéhistorikerna kallar "fin de siècle" – det blir helt enkelt trendigt med melankoli, nedstämdhet och pessimism! För vårt vidkommande blir det vid sidan av absint-flödet som bekant mycket vikingatid, tillputsad stormaktshistoria och… Aha, just det, brun natur!

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum