omsamlingarna

Bakom museets kulisser, i magasin och förråd, dit besökarna inte får komma in, där finns förutom mycket annat en massa fartygsmodeller i alla tänkbara former – allt från centimeterstora flaskskepp till gigantiska modeller av fullriggare. Jodå, en och annan ångbåt finns också. Att just flytetyg varit populära att bygga modeller av är inte så konstigt i trakter där så mycket av livet kretsat runt hamnarna.

 

Människan har alltid skapat modeller ­– gestaltat sin värld i tredimensionella avbildningar. I alla förhistoriska kulturer som vi hittat lämningar efter har det kreerats avbildningar av människor, av skepp som fraktat den begravdes själ till dödsriket eller av de djur man levt på att jaga. Arkeologerna tolkar ofta in olika former av symbolik och magi i dessa figurer – men det är ändå i någon mån modeller.

 

Men det finns många anledningar till varför man återger saker i modell, inte bara mystik. Byggnadsingenjörer bygger i modell för att testa konstruktioner och få se det visuella intrycket. Man kan också vilja illustrera komplexa strukturer; på museet har vi modeller av historietypiska bondgårdar som pedagogiskt visar alla delar som ingick. Som privatperson har man oftast inte så mycket att välja på; det är givetvis mycket, mycket enklare att istället för att skaffa sig säg en polisbil i alla olika lackeringar som förekommit, att visa upp hela galleriet i skala 1:72. Får plats i bokhyllan och är dessutom genomförbart ur ett plånboksperspektiv. För att inte tala om den som vill återskapa slaget vid Poltava! Omvänt kan en modell av ett kvalster i skala 1000:1 tillföra många dimensioner jämfört med att kolla i mikroskåpet. Modellbygge kan också handla om övning, att få testa i liten skala innan man ger sig i kast med förebilden – många maskintekniker genom den industriella historien har börjat sin karriär med att bygga och sköta modeller. Sådana modeller har också haft en stor roll inom marknadsföringen – de ungerska statsbanornas lokmodeller i skala 1:5 (sic!) byggdes med så stor noggrannhet att de till sist kostade mer per styck än förebilderna! Nu är det för all del inte bara tekniska, fysiska prylar som återges i modell. Man kan lika gärna återge vad man drömt eller visa sin skräck inför miljöhotet – skulptur kallas det väl då.

 

Var gränsen går mellan en abstrakt skulptur och en fartygsmodell som byggts med samma slags glädje över att själv få skapa är givetvis flytande. Frågan är om modellbyggaren verkligen är så fyrkantig? Många idévetare menar att den konstruerande människan – hela vägen från de som satt och slog flintaskärvor till dagens ingenjörer – håller sig med ett abstrakt, ickelitterärt, tänkande. Många saker går ju helt enkelt inte att beskriva i text, inte ens om man illustrerar med ett foto. Det handlar om att kunna omsätta de tvådimensionella ritningarna till en tänkt tredimensionell bild och då både förstå hur det ser ut och hur det fungerar – som ett tänkt kinesiskt pussel. Det här funderade även Leonardo da Vinci på, och kom då på sprängskissen – som vi alla sprungit på någon gång i något platt IKEA-paket och sen fått kämpa med. Men oftast associeras nog skulpturen med konstnärens kreativa djupsinne, och modellbygget mer med en touche av Stig-Helmer. I det postindustriella samhället är inte längre ingenjören förebilden för alla killar – att sitta och knåpa med Meccano för att träna det logiska tänket är något för nerdar och äldre herrar som saknar barndomens enkla värld. Logiskt tänk är en maskulin egenskap, och maskulinitet förväntas män syssla med – vilket gjort modellbygget till något framförallt pojkar i alla åldrar sysslat med. Flickor har tränats i hemmets alla delar, i mjuk kvinnlighet och i ömt moderskap – att ”leka med dockor” är att öva i genusnormativt vuxenliv, i och för sig med hjälp av modellmänniskor.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Framåt 1920-talet var det kris. Det var kris i persontransporterna – det vi idag kallar kollektivtrafiken. Inte för att persontransporterna någonsin varit någon större inkomstkälla på de små järnvägarna, men så länge människor faktiskt bodde kvar på landsbygden och så länge alternativen för de flesta var cykel eller fötter gick trafiken i alla fall inte minus. Men nu, allt eftersom landsbygden tömdes på invånare som flyttade in till städerna, och allt eftersom både den privata bilismen och antalet busslinjer ökade, blev kollektivtrafiken mindre lönsam. Dessutom blev både stenkolen och personalen dyrare för var dag – något måste göras!

 

Svaret blev rälsbussen! Redan under 1880-talet experimenterades det med förbränningsmotorer i järnvägsfordon, men först ett par decennier in på det nya seklet blev det tillräckligt driftsäkert. Och billigare blev det; en samtida uppgift menar att det kostade över två kronor milen att köra lokala tåg med lok och vagn, medan rälsbussen kunde framföras för åttio öre – en klar besparing! Kunde dessutom föraren klippa biljetter under uppehållen så slapp man dessutom både eldar- och konduktörslönerna. Som grädde på moset gick det dessutom ofta litet snabbare – något man glatt påpekade!

 

På bilden har vi den rälsbuss som Malmö-Simrishamns Järnväg köpte in 1937, betecknad Yd och numrerad 1. Gick först med skoltågen mellan Gärsnäs och Simrishamn och senare i de lokala tågen mellan Dalby och Bjärsjölagård. Byggd av Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå, som kom att dominera svensk tillverkning av rälsbussar ända fram till att den nya, orange-gula generationen rälsbussar i stål dök upp under 50-talet. Det här var tillverkarens standardkonstruktion som fått sin slutgiltiga form ett par år tidigare. 24 sittplatser, 38 stående, tillåten för 80km/h.

 

Till skillnad från konventionella järnvägsfordon, inklusive tidigare experiment med motorvagnar, byggde mycket av rälsbussens teknik på värsta konkurrenten, på landsvägsfordonen. Korgen var byggd på samma sätt som hos en buss med trästomme och plåtklädsel, och motor och växellåda var hämtad från buss- och lastbilstillverkningen. Resultatet blev ett billigt fordon som även små järnvägsföretag med tveksam ekonomi hade råd att köpa, och som kunde frakta tillräckligt många per investerad krona.

 

Det här hjälpte den spårbundna kollektivtrafiken på sidobanorna att hänga med i alla fall fram till nästa stora våg av nedläggningar som inleddes på 1960-talet, och det bidrog i sin tur till ett allt mer centraliserat samhälle där man gick i skolan, arbetade och handlade i centralorterna. Det här var ett vardagspraktiskt resande för vanligt folk. Kulturhistorikern Wolfgang Schivelbusch har poängterat att ett lands jämställdhet återspeglas i kollektivtrafiken. I vissa länder delas de resande fortfarande in i olika kategorier i stadsbussar och tunnelbanor – men i det socialistiskt inriktade Sverige försvann klassystemet från det lokala och regionala resandet tidigt.

 

Man kan faktiskt fortfarande åka en tur med MSJ Yd 1 – den ingår i den ”Nationella bevarandeplanen för järnvägsfordon” och finns bevarad i renoverat privatbaneskick hos Föreningen Veteranjärnvägen i Klippan.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Karl Gerhard i Simrishamns folkpark, det måste ha varit en upplevelse. Även om man kanske förknippar denne revykung mer med teaterscener i Stockholm och Göteborg så var han också en ständigt turnerande artist och det är nog få parker och festplatser som inte haft honom som gäst. Man kan med fog säga att ingen scen var för liten för Karl Gerhard, som ju började sin teaterbana som kringresande bandaktör i början av förra seklet. Att han varit i Simrishamn vet vi från hans vän Piraten, även om vi inte lyckats uppbringa något datum. Eftersom KG alltid var sysselsatt med att skriva nya texter och kupletter var han också i ständigt behov av en testpublik för att se om en ny kuplettidé slog an och kunde användas i nästa revy. Då var folkparken ett bra forum. Det är säkert många av KG’s stora nummer som haft sin ”urpremiär” i folkparkerna. KG var ju den satiriska humorns gigant i svenskt nöjesliv och det sägs ju ofta att hans kupletter är svårsjungna idag eftersom de behandlar dåtidens dagsaktuella händelser och personer. Men detta dilemma kunde också uppstå där och då. KGs arbetsmetod var densamma, oavsett om han uppträdde på sin teater eller i en folkpark. Man kan tänka sig följande scenario: Det är en stekhet sommareftermiddag i folkparken. En del i publiken har styrkt sig med en kall pilsner i den kvävande hettan och nästan somnat på sina bänkar. KG skall uppträda och har valt en visa med många långa strofer. Det är ett av de stora kännetecknen på KG’s kupletter – de var långa. Texten handlar både om dagsaktuella och historiska personer. KG s medarbetare ser ut över publiken och tar mod till sig och frågar KG om det inte är läge att sovra lite i den komplicerade texten. Publiken kan ju omöjligen känna till allt detta. Men detta bekommer inte KG, som arbetar efter principen att om publiken inte känner till detta så får den ju kännedom om det genom mig. Eller också tog han till det kortare och koncisare: DOM SKALL FOSTRAS!  KG krävde mycket av sin publik, vare sig den fanns i teatersalongen eller i folkparken. Hans absoluta krav på att texten måste höras oavsett omgivning ledde en gång till att han avbröt framträdandet, banade sig väg genom folkvimlet till folkparkschefens vagn och helt sonika beordrade denne att karusellerna skulle stå stilla medan han uppträdde. Med sin frack och höga hatt såg han något malplacerad ut i folkvimlet sägs det.

 

Vad kan då KG ha sjungit vid sitt framträdande i Simrishamn? Om han sjöng en visa med skåningar i skottgluggen fick sig nog Piraten en släng av sleven emellanåt. Eller kanske Sten Broman eller någon annan av Lunds profiler. Om det utspelade sig i mitten av 40-talet är det högst sannolikt att Skåningen med stort S, Edvard Persson fick sig en och annan smocka i kuplettform. Denne hade medverkat i flera av KG’s revyer på 30-talet, bland annat i rollen som en mycket porträttlik Per Albin Hansson men senare kom relationen dem emellan att bli ansträngd. Eller snarare KG’s relation till det som EP stod för- I botten fanns säkert att KG var väl medveten om att i fråga om publiktillströmning till folkparken kunde han inte mäta sig med den store Skåningen. Men det var säkert inte bara satiriska utan också rent underhållade kupletter som framfördes. Det fanns t ex en trevlig kuplett med titeln Våren i Skåne. Inte omöjligt att han uppträdde tillsammans med Lunds primadonna Cilla Ingvar, som tillhörde KG’s stall på 50- och 60-talen och som enligt Uno Myggan Ericson sjöng KG-kupletter bättre än KG själv. Det vill inte säga lite. När hennes far och KG möttes första gången skall följande replikskifte ha utspunnit sig.

 

– Detta är professor Ingvar i Lund, specialist på lilla hjärnan.

– Så trevligt att ha en liten filial i Lund!

 

Han sjöng också kupletter på begäran vid sina framträdanden. Om till exempel någon ung herre önskade den populära ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” brukade KG replikera:

 

– Det kan ju vara ens eget fel också.

 

Beträffande Piraten så finns en historia i flera versioner om hur han såg KG i Simrishamn och utbrast:

 

– Det var fan vad Karl Gerhard är kvick!

Då sade kommunfullmäktiges ordförande som satt bredvid:

– Javisst, men han gör ju inget annat.

 

Det är osäkert om KG fick kännedom om detta replikskifte, men det hade nog roat honom. Han var inte sen att uppskatta andras kvicka repliker om de träffade rätt.

 

Ingen scen var som sagt för liten för KG, och följande ordväxling som Stig Järrel förmedlar i en av sina memoarböcker är ett utmärkt exempel. Någon i KG ’s ensemble beklagade sig en gång över den bristande standarden vid landets folkparksscener. KG svarade:

 

– Man får anpassa sig. Jag kan tala om för dig att jag har stått på ett matsalsbord i Värmlandskogarna och sjungit mina visor.

 

/Andreas Österberg

Gästbloggare, bibliotekarie och Karl Gerhard-expert

I museets arkiv finns detta instruktionshäfte som från början följt med ett vackert, mörkt mossgrönt kyl- & frysskåp från tidigt 70-tal. 1974 närmare bestämt. Folkhemmet hade fått sig en ny, ung kung, men någon drottning hade vi ännu inte. Men det gjorde inte så mycket – vi hade ju fått Abba! Inköpt och installerat till egnahemshusets senaste uppfräschning innan den som pågår just nu under 2010-talet. Husqvarna Regal heter det. Regal som i regent; den här gröna vitvaran regerade! Äger hade vi sagt idag. Svensktillverkat. Inte för att det var något försäljningsargument, snarare var det en självklarhet att landet producerade det bästa som fanns att få inom ett antal sektorer. Svenskt, hederligt och ordentligt – och finns det över huvud taget någon chans att nämna landsmannen Baltzar von Platen i samband med kylskåp så gör man det. Även om han egentligen jobbade med helt andra konstruktionsprinciper.

 

Efter att ha kört med både is som källa till kylan sedan slutet av 1800-talet och fotogen sedan 1920-talet, revolutionerade den kompressordrivna kylan mathållningen framåt slutet av 40-talet. Industrin lärde sig transportera fryst mat över långa sträckor, fabriksanläggningarna kunde centraliseras och maten blev allt mer homogen tills de lokala särarter på menyn som fanns kvar krympte till att bli anekdoter på julbordet. Redan en bit in på 50-talet hade man blivit bättre på förpackningar vilket gjorde att man gick tillbaka till kyla för de flesta varor. Kylt från fabriken, kylt under transporten och kylt hela vägen via butiken till kylskåpen som under den här tiden allt mer blev var hushålls egendom.

 

Vad hade man i kylskåpet 1974? Eller snarare, vad hade man i kylskåpet i annons- och broschyrvärlden?  Vi får anta att broschyren på samma sätt som vår nutids lägenhetsannonser visar upp en tillputsad verklighet – en verklighet som inte riktigt, riktigt finns men som utgör idealbilden av hur det ska vara. Broschyren riktar sig ju inte till vilken byfåne som helst, utan till dem som varit så pass moderna och framåt att de köpt ett nytt, dyrt och fint kylskåp av allra senaste modell.

 

Det slår en att det är väldigt mycket fabriksburkar och konserver! De få grönsaker vi hittar är nogsamt inplastade från fabrik. I vår nutids motsvarande reklam ska man ha färska, fräscha och kulörta råvaror – helst direkt från den ekologiska odlingen, men utan någon som helst tillstymmelse till jord och utan de knölar och prickar som verklighetens grönsaker har. Gärna somriga jordgubbar, på gränsen till fluorescerande röda. Och i frysen glass. Alla barn gillar glass! Det är möjligt att det är ännu fräckare att åka skateboard och leva på mikropizza – men att lägga ut tjugo, tjugofem tusen på en kyl & frys innebär trots allt en viss vuxenpoäng. Och vuxna, de har barn.

 

1974 var hemmafru fortfarande en av de vanligaste sysselsättningarna för kvinnor. Även om man var modern av sig och även om man handlade kyl- och frysskåp i senaste trendfärgerna hade inte förnyelselustan och fantasin räckt längre än att de flesta kök fortfarande regerades av kvinnor. Men det var hemmafruar som tillsammans med resten av matvarusektorn stod under myndigheternas stränga och vetenskapligt grundade kontroll. Fabrikerna som producerade det människor stoppade i sig sågs som kliniska laboratorier, och det som de släppte ut genom sina bacilltäta luftslussar det var lika säkert som astronauternas mat på tub. Tyvärr var väl både smak och utseende ungefär densamma…

 

Nu i början av januari 2012 har det gamla gröna kyl- & frysskåpet till sist gått hädan. I snart 40 år har det troget tjänstgjort dygnet runt – men nu har det ersatts med ett nytt, lågenergiklassat med utsida i rostfritt ”EasyClean” stål. Om det nya skåpet kommer att stå där i 40 år återstår att se, liksom vad den tidens broschyrer kommer tycka att man ska ha hemma i kylskåpet.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Bärsärken var en hednisk krigare, under nationalromantiken ofta beskrivna som någon slags elitvikingar som höga på svamp och malört och som iklädda björnskinn gick löst på kloster och slott i den civiliserade världen. Bevarade skildringar från de vikingatida plundringstågen, skrivna av skräckslagna munkar som överlevt, beskriver dileriska vildar med obefintlig social kompetens – men desto mer maskulitet. Pälsens hår blir här en intensifiering av alla de vilddjursegenskaper som representeras av en riktig karls håriga bringa.

Varför klär man sig i päls i dag? Inte för att gå bärsärkagång i alla fall. Från första början var det inte så svårt; det var en av alla delar man fick ut av ett djur, antingen som man fällt i jakten, eller från tamboskap som slaktats. Det har historiskt fram till helt nyligen funnits en poäng att ta till vara så mycket som möjligt av en djurkropp – att kasta någon del av moraliska skäl eller andra floskler hade inte fungerat i en värld som konstant lever på överlevnadsgränsen. Dessutom var ju pälsen varm och bekvämt vattenavvisande.

Idag har de flesta av oss inte mycket kontakt med den kommersiella djurhållningen. Och var och en som någon gång sett TV-nyheterna har blivit upplyst om vedervärdiga förhållanden på pälsfarmarna – och päls som klädsel har blivit allt mer tabu. Då är skinn från tamboskap mer accepterat. Även om vi logiskt vet att exempelvis en fårpäls har sitt ursprung i djur som fötts upp blott för att dödas, är skinnet mer eller mindre en restprodukt från köttproduktionen – och emotionellt kan man överlåta ansvaret till ”myndigheterna” som vi förutsätter ser till att allt går rätt och redigt till.

Att ikläda sig ett dött djurs skinn kan också ses som en manifestation att man som människa står över djuren. Det finns en uråldrig tradition som moraliskt tillåter människan att ta död på andra levande väsen – det finns bekräftat i såväl bibel som i andra mytologiska sammanhang. Men jakt vare sig är eller har varit något som vem som helst kunnat ägna sig åt ohämmat. Jakträttigheterna har varit hårt reglerade, såväl som på privatägda marker som på statens ägor. Att klä sig i päls från ett djur man själv fällt har åtminstone efter förhistorisk tid varit förbehållet markägare eller sådana som lyckats få jakträttigheter av denne, vilket redan tidigt gett pälsen en exklusivitet. Idag är tillgången till pengar det viktigaste pondusmåttet – och päls, det är dyrt. Ett högt pris gör i sig egentligen inte ett klädesplagg exklusivare – snarare är det att det utesluter den stora massan som för både plagg och bärare uppåt på statusskalan.

Har man ett extraordinärt stort behov av att visa sin högre position gentemot andra personer vore det förstås än effektivare som statussignal att klä sig i lägre stående människors hud. Vad sägs om en piffig vårjacka i städerskeskinn? Eller ett par snygga stövlar i Fas 3:are? Näe, människor får inte äta av varandra och inte heller sy varandras skinn till handväskor. Det är en allmängiltig logisk-etisk regel som finns reglerad i både sociala regelverk som inom lagstiftningen. I den kristna tradition vi lever i är visserligen allt som Gud skapat heligt, men människan är såsom den stora upphovsmannens avbild ett snäpp extra helig och får inte nyttjas på det sättet ens om hon eller han självdött; brott mot griftefrid heter ju det.

Djuret på bilden är ingen björn. Det är en stackars mjällig räv som slutat sina dagar som en pälsboa och slutningen hamnat i museets textilmagasin. Den håller nog inte riktigt hela vägen om man ska leka Beowulf – men den var säkerligen exklusiv på sin tid, och dög nog alldeles utmärkt till att annonsera en hög status.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

En smått fascinerande glasplåt föreställandes Östra Tommarps första stationshus. Fascinerande för att det är ett sällan avbildat hus – den enda vi har i museets bildarkiv – men också för att den som bilder gör berättar så mycket. Byggt till ångspårvägen Cimbrishamn-Tomelilla Järnvägs (CTJ) invigning nådens 1882. I trä, vilket ju kan ses som litet anmärkningsvärt i sydöstra Skåne – men kanske inte är så konstigt eftersom det polisongprydda kompisgänget bakom många av Skånes järnvägar och andra industriella projekt under den här tiden var ungefär detsamma, och där det på skånskt manér förstås fanns allehanda godsherrar och grevar – markägare som hade skog på sina ägor och säkerligen sponsrade sina projekt med billigt virke.

Vi har vare sig datum eller andra uppgifter – men kan man kanske hitta ledtrådar som ringar in ungefärlig tid? Flaggstång finns, men dessvärre är ingen flagga hissad. Sillsallaten, det vill säga unionsflaggan, hade annars varit ett säkert tecken på före eller efter 1905. Gumman som är på väg in från höger säger inte heller så mycket, hennes klädsel hade lika gärna kunna vara mitten av 1800-talet. Saken hon har baktill är svårtolkad – det fanns en motsvarighet man bar innanför kjolarna, som en hemmagjord krinolintolkning ungefär, men vad det här är förstår vi inte riktigt. Men några saker vet vi ganska säkert. Till att börja med ersätts trähuset 1914 med det nuvarande i tegel. Riktigt varför vet vi inte; det finns en notis i tidningen att de nya stationshusen här och i Järrestad var mer tidsenliga byggnader – ”änkla och stilfulla med en ljus fasad”, byggda i modernt håltegel levererat av ”Sydsvenska leantegelfabrikerna” i Malmö. Hade man helt enkelt behövt mer utrymme hade man väl byggt ut – det inträffade då och då när banvakters och andra anställdas familjer svällde. Kanske var man fullt förståeligt litet skärrad efter att Tommarp eldhärjades ordentligt i mars 1911, eller så var kanske huset helt enkelt dåligt konstruerat; ångspårvägen byggdes med pressad budget så det är möjligt att man snålade litet väl mycket? 1914 elektrifieras dessutom Tommarp genom att anslutas till kraftledningen som byggdes mellan Tomelilla och Simrishamn. Kanske ansågs det gamla trähuset inte lämpligt att dra in el i?

T-semaforen visar ”kör varsamt” för tåget som rullar in västerifrån – respektive ”stopp” från vårt håll. Under början av 1910-talet ändrades vinkeln 45° nedåt till lika mycket uppåt eftersom det fanns en risk att en trasig semafor – exempelvis på grund av en avnött vajer – kunde resultera i att vingen av misstag hamnade i kör-läge. Hellre då en vinge som ställde sig i ”stopp” om den fallerade kom man på, en princip som fortfarande gäller. Runt 1910 ändrades dessutom stavningen till Tommarp med två ”M” – så då kan vi dessutom vara ganska säkra på att den uniformerade mannen längst ut på plattformen är Stationsmästare Ola Larsson (*1861 †1912) som hade tjänsten från att CTJ öppnades fram till sin död.

1906-12-16 får Tomarp enligt en tidningsnotis rikstelefonväxelstation, bemannad av skomakare N. August Ingvardsson, som också byggt huset där begivenheten håller till. Kanske gick starten litet trögt men i en annan notis i december 1908 radas åtta abonnenter upp i tidningen med namn och hemvist – det här var långt innan PUL! Samma notis konstaterar att vare sig mejeriet eller järnvägsstationen är anslutna, men att de väntas kopplas in helt snart. Ska vi gissa på början av 1909? Man ser några stolpar längs banvallen, med fler trådar än vad järnvägen rimligtvis använt själva – vid den här tiden använde de flesta banor fortfarande entrådssystem för sin interna kommunikation. Det innebar kasst ljud och att det ringde i alla telefoner längs banan samtidigt, med olika ringsignaler till olika mottagare – litet som morse-kod. Men det finns en möjlighet att ledningarna bara passerar byn; det var vanligt att järnvägsföretagen upplät utrymme invid banvallen till telefon- och telegrafledningar – mot ersättning förstås. Vi ser hur som helst ingen anslutning till stationshuset. Gaveln mot oss vore den logiska platsen att koppla in trådarna på – den andra gaveln befinner sig obekvämt nära flera träd, och långsidorna undvek man för att slippa bekymmer med nedrasande snö. Undantag finns givetvis – men det kan ju tyda på att det är innan rikstelefonen.

Nå, hur ser det ut i andra änden av skalan – hur tidigt kan det vara? Från och med juli 1896 köptes CTJ av och fusioneras in i Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) som tillsammans bildade Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ). MSJ sätter genast fart med att höja standarden på den tillkomna sträckan; bland annat byts rälerna mot tyngre – vilket blev klart 1898 och innebar möjlighet att köra snabbare och med tyngre fordon. Spåret på bilden är svårbedömt eftersom man ballasterade med grus på den här tiden. Loket på bilden är iallafall en av MöToJ:s nummer 1-5, Trollhättanbyggda maskiner för ”riktig” järnväg, alltför tunga för att kunnat gå på CTJ:s klena ursprungsspår, vilket då torde berätta att det är tidigast -98. Eftersom en ångspårväg med sin lätta och långsamma trafik generellt hade litet lägre säkerhetskrav på sig än en fullvärdig järnväg var det mycket som skulle fixas de här åren; signalsystemet, inhägnad av banvallen, vägkorsningar – med mera, med mera. Dessutom skulle MSJ givetvis ha en enhetlig grafisk profil. Det ordet fanns nog inte på 1890-talet, men det hindrar inte att skyltar och uniformer med mera skulle vara ensartade. Utifrån tillgängliga bilder bytte man typsnitt runt den här tiden, men det är svårt att säga exakt när. Tyvärr går det inte att se vad det står till vänster på ortsskylten – men troligare fem bokstäver som i Malmö än nio som i Tomelilla. Till höger står det gissningsvis "Simrish."; sju bokstäver.

Vad fick vi då ur den här glasplåten? Ganska mycket skulle man kunna säga. Sammantaget är vi inte helt fel på det om vi säger det ofta med grova marginaler använda ”runt sekelskiftet” nittonhundra, kanske med en förskjutning framåt till mitten av nittonhundratalets första decennium.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Här står de; Kronans käcka gossar – raka i ryggen som stolta furor, med hjälmen litet lagom käckt på svaj! Det höves dem som står redo att offra livet i kampen mot den lede fi! Nåja.

Soldaterna på bilden är inte där för att de har det som yrke – de är inkallade för att delta i en förhoppningsvis avskräckande muskelspänning i ett Sverige omgärdat av en värld i brand. I och för sig en muskelspänning med en tummes kraft jämfört med de stora drabanterna i världskriget, men i alla fall. När som helst kan någon av de stora få för sig att anfalla och då måste man stå beredd att åtminstone göra det litet krångligare att lägga beslag på landet.

Det är intressant att från det att Sverige omdanade sin krigsmakt – som det hette ända fram till 1975 – till värnpliktsarmé ett år in på 1900-talet, har i stort sett alla män och för all del många kvinnor fram till helt nyligen fått sig en grundutbildning i att vid behov försvara landet. I första hand har det då varit de grundutbildade värnpliktiga som har kallats in. Fram till säg ett decennium sedan har det varit en vanlig modell i många länder i ett Europa som i stort sett konstant befunnit sig i krig.

Frågan är vad man förväntas göra som inkallad soldat? För många är idén att förväntas dra ut i krig absurd. Dra ut i krig och försvara... Ja, vadå? Inkallningen är i och för sig inte direkt frivilligt – men det säger sig självt att fixa lojalitet och helst också hela civilbefolkningens välvilja är otroligt mycket mer genomförbart om man kan skapa en känsla av att det finns något att kämpa för. Vem är det man är juste mot, så juste att man riskerar liv och lem? En gång i tiden var det ens Herre man kämpade för – den hövding eller lokala småkung på vars mark man råkade bo. Senare blev makten allt mer centraliserad till en kung, vars fana och rike var det som fordrade lojalitet. Första egentliga brottet mot detta kom inte förrän vid den första franska revolutionen, när republiken – det vill säga själva statsskicket – blev det som skulle skyddas. Nästa gång det är dags för fransk revolution, 1830, blir Louis Philippe krönt till fransmännens kung, och då blir det för första gången aktuellt för en europé att ge sig ut i krig för att i någon mån försvara sig själv och det man är del av. Som en anekdotisk parantes kan nämnas att det är samma Louis Philippe som inrättar den Franska Främlingslegionen något år in på sin regeringsperiod – där även andra nationaliteter får chansen att försvara fransmännen.

I slutet av 1800-talet försöker väst-världen hämta sig efter en kraschad kolonialempirisk världsordning, och istället blir nationalstaten modellen man nappar på – och det är också då som många länder inför värnpliktsarmé. I en nationalstat står ju riksgränsen även för en avgränsning av ett område där man är och gör på ett eget sätt. Efter att Finland erövrades av Alexander I:s Tsarryssland 1809 tröstar sig Sverige med en union med Norge ett tag, men när inte heller detta höll fanns det plötsligt ett område på jordklotet där man föddes som svensk och pratade svenska, hade svensk kung och svenska traditioner – och det var man minsann både tacksam och stolt över. Plötsligt fanns svenskheten att ena människors försvarslusta kring; svenskheten och allt det vi har anledning att vara tacksamma över.

Men ska vi krångla till det litet pekar all forskning om gruppidentitet på att det är egentligen inte är hur vi är – utan snarare vad vi inte är, som utgör basen för gemenskapen. Listan över vad man inte är blir givetvis mycket längre, men det blir också lättare att hitta argument att ta till när omvärlden betraktas med skepsis. På samma sätt handlar utlänningarnas egenskaper om vad de inte är – de dansar inte små grodorna runt midsommarstången eller vad man nu tar till. Det innebär också att det går alldeles utmärkt med fördomar för att definiera icke-svenskarna; vi går ju inte i kortbyxor i läder som tyskarna och vi röker inte braj hela dagarna som holländarna. När svenskar slänger sig med samma gamla argument om allemansrätt och rena trottoarer när de lobbar för sitt land – vilket gäller de flesta när man är utomlands – handlar det med andra ord vad man anser att andra länder saknar.

Men hur var det då med den gamla soldattorparen, och hur är det med dagens militär på utlandsuppdrag i Afghanistan; de som fick och de som får betalt för att vara beredd på att kriga – för att låna ett ord från krigsfilmernas värld, var och är de mindre patriotiska? Som betald soldat spelar det ju egentligen ingen roll vad man försvarar, eller mot vad – man har skrivit på ett kontrakt och får betalt för att vara lojal. Punkt. Många av de lärde har funderat  på om när Folkhemmet dog; var det -73 när rekordårs-Sverige under oljekrisen för första gången på länge tvingades inse att det inte bara kunde gå framåt, att man måste bromsa ibland också? Eller var det -86 när Olof Palme sköts och landet väcktes ur sin oskuldsdröm? Eller var det när värnplikten slopades och försvaret av vårt land inte längre var en fråga för oss alla utan för några andra, några som får betalt för det, några som inte är som vi?

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!

Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.

Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.

En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.  

Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.

Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.

Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Nu när året lider mot sitt slut är det många som riktar blickarna mot framtiden. Framtiden – den del av tidslinjen som inte inträffat än. Förutsatt att man tror på tiden som en linjär linje förstås.

 

Efter det här årets avslut, då jävlar ska det hända saker! Nästa år, 2012, då ska man minsann sluta röka och börja motionera, få budgeten att gå ihop, lära sig knyppla, eller kanske dra ner på antalet krogbesök… Eftersom dessa planer inte går att stoppa in i den tid som redan förflutet, sätter vi vårt hopp till framtiden; utan en framtid hade förhoppningen att det ska bli bättre framöver inte varit möjlig. Oavsett vi pratar om en minskad arbetslöshet eller bättre bromsmediciner, krävs en framtid där detta ska kunna inträffa.

 

Kulturanalytikern Svante Beckman menar att framstegstron är det som övergriper upplysningens alla ideologier, de som på allvar började ifrågasätta den tidigare, statiska världsordningen. Liberalism och nationalism och socialism och kommunism – alla förutsätter de att det kan och kommer att bli bättre i framtiden, annars är de meningslösa.  Ekonomer förutsätter på samma sätt att det även nästa år finns utrymme för ekonomisk tillväxt.

 

Nu har det för all del gått fram och tillbaka med framtidsoptimismen. Under krig, missväxt och depressioner är det av naturliga skäl svårare att se ljuset i tunneln – och därmed att bevara tron på framtiden. Man ger upp och blir passiv. Men förr eller senare tar eländet slut, och då blommar framtidsplanerna! Avslutet i sig gör att man inte har lika mycket att ta hänsyn till när allt det nya ska planeras – man börjar på ny kula, från scratch. Efter andra världskriget var tron på framtiden jääättestor, nu äntligen skulle det vara slut på både krig och depressioner!

 

En nackdel med framtiden är att man kommer att uppleva en så begränsad del av den – alltför långsiktiga planer kommer man missa det mesta av. Då blir man tvungen att förlita sig på dem som kommer vara med om mer framtid. Idévetaren Michael Godhe har forskat i relationen mellan framtid och ungdom under folkhemsbygget. Han pekar på att det var de unga som fick axla ansvaret, bli ingenjörer och använda all den nya (krigs-) teknologin i goda syften, istället för att döda. Det var med andra ord de unga som fick uppdraget att driva samhällsprojektet framåt; de gick heta utbildningar och de fick lära sig vilken moral och etik som gällde. Som alltid under generationsväxlingar blev resultatet något annat än det man tänkt sig – de unga gjorde ”ungdomsrevolution”, levde i subkulturer och diggade musik som ingen ens kunna fantisera om tidigare. Det är en av framtidens tydligaste karaktärsdrag – att oavsett hur man tänkt sig det som komma skall, kommer det att bli något annat!

 

På bilden ser vi en av sin tids stora framtidshopp; en ”Mac Plus” – en av de allra första hemdatorerna i en mening som vi fortfarande känner igen. Det är inte den första Macintosh-datorn från 1984 men väl den andra uppdaterade modellen som släpptes januari -86. Det gul-gråa höljet avslöjar att det är en tidig modell – man bytte snart ut plasten mot en mer grå-vit. Ursprungligen köptes den ny av en läkare Vallgren i Lund. Vi kan anta att det sved i plånboken även för en läkare – en sådan här maskin kostade flera månadslöner på sin tid, och lyxtillbehöret hårddisken i en egen låda under själva datorn kostade lika mycket den.

 

Det här var det som skulle komma att ta över framtiden! Betänk att detta var några år innan murens fall, och betänk idéerna om hur allt jävelskap politikerna ställt till med skulle lösas med kontakt och kommunikation medmänniskor emellan – oavsett man bodde i Öst eller Väst. Dock. Uppfattningen vad man skulle ha hemdatorer till var nog tämligen vag än så länge – vare sig internet eller webben existerade i sinnevärlden – men förhoppningarna var stora bland de som hunnit bli frälsta. Och vi kan inte annat än att ge dem rätt såhär i efterhand; idag är kommunikation per datorer så självklart att det står högt upp på totalitära regimers censurlista. Vi kan också konstatera att som inför allt annat nytt fanns en skepsis, som skulle utforskas. Ungefär vid den här tiden ersattes alla filmskurkar med rötterna i öst-väst-problematiken med sådana som behärskade den digitala världen.

 

Nå. Hur ser vår tids tro på framtiden ut? En lösning på miljöhotet? Nja, efter all politisk ovilja, sådär vad? Den ekonomiska krisen, nja... Samtidigt är det kanske det som behövs, att några av de gamla ordningarna kraschar och inte kan repareras, som utgör chansen inför fortsättningen på tidslinjen? Det överlåter vi åt framtiden att utvisa.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

"Nicht durch Reden und Mehrheitsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden - das ist der Fehler von 1848 und 1849 gewesen -, sondern durch Eisen und Blut."

 

Dessa, får man säga, tämligen argsinta men ofta citerade ord yppades av Otto von Bismarck i den preussiska lantdagens representanthus’ budgetutskott den sista september 1862. Översatt blir det ungefär: "Tidens stora frågor avgörs inte med diskussion och beslut i samförstånd – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod." Demokrati var uppenbart inte hans favoritgrej. Hellre då makt genom respekt, och respekt genom vapen. Vi kan iallafall anta att Bismarck inte pratar om järn som i vare sig jordbruksredskap eller tillskottstabletter från hälsokostaffären, utan om järn som i gevär och pickadoller och värjor och bajonetter – och annat som kan orsaka just blod.

 

De dödsbringande accessoarer von Bismarck pratar om levererades av sedan länge väl etablerade produktionskedjor med gruvor, hyttor och vapensmedjor. Ofta är det ju människors benägenhet att utplåna varandra som för teknologin framåt – för att först senare berika det civila livet. I fallet järn var det suget efter bättre kanoner än de i brons som ledde fram till att man började att gjuta järn i slutet av 1700-talet – vilket också blev en avgörande faktor för industrialismen. Något halvsekel senare hade man kommit på hur man kunde valsa järn till bland annat balkar och räler, och ännu några decennier senare började olika metoder att framställa det ännu hållbarare stålet bli verklighet.

 

Men järnet har varit närvarande i den lokala naturahushållningen längre än så. Smidesjärn har sedan järnåldern använts till både vapen, redskap och prydnadsföremål. Men i Skåne är det ont om järn. Den största förekomsten torde vara den i och för sig stora men svårbrutna malmkroppen mellan Eriksdal och Högestad längs Fyledalen – tillräckligt svår att bearbeta för att löna sig ens under 1940-talet när tyskarna köpte upp allt de kom över, till bra pris. Det blåste liv i många både avbrutna prospekteringar och nedlagda gruvor runtom i landet – men inte här, det fungerade inte. Det järn smederna inte köpt in som stång- eller tackjärn uppifrån landet har då ofta kommit av ”limonit” – en låghaltig malm i form av grus eller klumpar som hittades i mossar och på sjöbottnar – som trots låg kvalitet resulterade i ett direkt ur blästerugnen smidbart järn som fungerade utmärkt att tillfredsställa lokalsamhällets behov med.

 

I museets samlingar finns en tämligen unik uppsättning ljusstakar av smidesjärn från 17- och 1800-talen. På bilden ser vi ”Hammenhögsstaken”, ett praktfullt stycke folkkonstsmide daterad till 1788 – samma år som Gustav III startar sitt märkliga krig mot Ryssland, som USA:s tretton första delstater ratificerade konstitutionen och som Carl Philipp Emanuel Bach dör. Prydd med både drakhuvuden och lilja är den här ljusstaken ett barn av en tradition med rötterna i både medel- och vikingatid. Även om Hammenhögsstaken och dess yngre syskon är tämligen väl utforskade och omdiskuterade ur ett konst- och symbolikperspektiv, är själva metallen såvitt vi vet aldrig analyserad – så varifrån järnet som smitts till ljusstake kommer från kan vi med andra ord bara ana.

 

Oavsett hur det är med metallen kan man konstatera att  ljusstakarna var och en är unika – tittar man efter  kan man se spår i metallen efter smedens svettiga arbete att forma det glödgade järnet till stänger och liljeblad. Idag kan man köpa repliker av flera av de här ljusstakarna – repliker eller stakar inspirerade av traditionen. I souvenirshoppen är vi plötsligt tillbaka i den industriella järnhanteringen – den mycket motsägelsefulla ”hantverksindustrin” som tillverkar både dalahästar och smide på löpande band. Utan vare sig speciellt mycket svett eller blod.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Tiden, eller kanske snarare den mätta tiden, är ständigt närvarande i den moderna människans värld. Man jobbar si och så många timmar, TV-nyheterna börjar ett specifikt klockslag, tåget går tolv minuter i varje timme. Men det har redan tidigare funnits de som haft ett behov av att hålla reda på klockslaget – och har då som i många andra sammanhang fått hjälp av Gud, via kyrkornas urverk som slagit hela och ibland halva timmar. Den akademiska kvarten som fortfarande praktiseras på de flesta universitet och högskolor kommer av att studenterna givetvis inte hade egna klockor – utan man utgick från ju kyrkurets slag varje heltimme och lade till en kvart för att alla skulle hinna ta sig till föreläsningen i tid. Under 1800-talet blev det allt vanligare att kyrkobyggnaderna även ute på landsbygden blev kompletterade med ett torn, och då gärna med ett ur, vilket förde med sig att allt fler började tänka i timmar och minutrar.

 

Att definiera och ange tiden är ingen lätt uppgift, om nu någon trodde det. Från antiken och framåt har man kämpat både vetenskapligt och politiskt med detta. En av de första ändringarna som påverkade en vanlig allmoge-svensk var när man 1841 gick över till ”medelsoltid” – det vill säga att man jämnade ut det faktum att dygnen är någon halvminut olika långa på grund av Jordens elliptiska bana runt solen, vilket i och för sig bara gjorde det enklare för den som hade brytt sig. Men redan decenniet efter när är de första kilometrarna svensk järnväg invigdes kunde man för första gången röra sig så snabbt att det snart uppstod ett behov av en mer exakt definierad, gemensam tid. Tidigare hade man ställt de lokala klockorna efter när solen gick upp och när den gick ner, vilket fungerade bra och var tillräckligt exakt. Att det skilde sig någon minut mellan nästa bys klockor hade föga betydelse med tanke på vilken tid det tog att ta sig dit. Men när Västra Stambanan, som går i en väst-ostlig riktning, började trafikeras och allt eftersom fler stationer nåddes, blev det snart kaotiskt i tidtabellerna när man försökte räkna om gångtiderna mellan stationerna till dessas olika, lokala tider. Inom statsbanorna funderade man då först i termer av att dela in landet i smala tidszoner  – exempelvis att dela upp halvtimmesskillnaden mellan de två största städerna i Stockholms-, Laxå- och Göteborgstid – men eftersom det bara delvis fixade problemet infördes istället en gemensam tid över hela statsbanenätet, baserad på Göteborgstid. Detta innebar också att stationshusen fick utrustas med antingen dubbla urverk, eller klockor med två minutvisare för att kunna visa både ”SJ-tid” och lokal tid. Först 1878 infördes en gemensam tid för hela Sverige, som då placerades vid en nord-sydlig linje 12 minutrar väst om Stockholm. Ytterligare några år senare, 1884, påbörjas arbetet med att synkronisera olika länders nationella standardtider med varandra, baserat på gamla observatoriet i Greenwich som internationell nollmeridian och de tidszoner som vi använder än idag.

 

Under den här tiden blir fickuret, eller rovan som den ofta kallades, allt vanligare som statussymbol för dem som hade råd. De som hade ekonomisk möjlighet hade ofta både förgyllda, graverade och ädelstensprydda ur, medan den enklare bonden fick nöja sig med enklare material och mindre pynt. Att ha med sig en exakt tidsangivelse i fickan var på sin tid yppersta high-tech, minst lika märkvärdigt som det var för ett antal år sedan när människor började surfa på webben med sina smartphones. Rovan kan på många sätt sägas vara en föregångare till vår tids prylar som hör till den mobila livsstilen där allt fler funktioner ryms i fickorna.

 

På bilden ser vi en klockkudde ur museets samlingar, daterad till någon gång efter mitten av 1800-talet. På samma sätt som man nuförtiden gärna förvarar sin fina telefon i ett särskilt skyddande fodral, var klockkudden tänkt som en egen hedersplats i hemmet för den dyrbara rovan. Där fick den stolt ligga på sitt flerfärgsvirkade högsäte när man var lättare klädd i hemmets trygga vrå.

 

Idag har en hel del av den strikta tiden luckrats upp jämfört med för bara ett decennium sedan; vi jobbar hemmifrån, vi kollar nyheterna online och vi handlar i dygnetruntöppna webbshoppar. Bärbara klockor är det däremot allt färre som har – tiden och mycket annat finns ju i vår tids rova, telefonen.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

En man står och visar gatstenarna på Stortorget i Simrishamn var skåpet ska stå. Kadunk kadunk kadunk...

Hans kläder och frisyr placerar honom ganska sent i folkhemsbygget. Samtidigt som politikerna ägnar sig åt sin sociala ingenjörskonst ser han till att det fysiska bygget blir gjort. Han är en av många, många tusen som ägnar sig åt det fysiska och praktiska bygget; det är både många miljonprogramhus som ska byggas och många sjukskötersketjänster som ska besättas. Ändå ser han inte riktigt nöjd ut. Är det fotografen som generar honom, har han en bad-hair-day eller är det vidundret till maskin han jobbar med som gör tillvaron tröttsam?

Framemot 1960-talets rekordår slår masskonsumtionen till på bred front. Tidigare har man handlat möbler och resväskor och allehanda prylar med syftet att de skulle hålla helst resten av livet – och när man kolade vippen skulle de gå i arv till nästa generation. Det mesta var ju så pass grovt byggt att det hade en mer eller mindre obegränsad livslängd. Men nu blir istället slit- och släng normen. Saker köps, används och kastas efter något enstaka år.

Med rötterna i den intensiva forskningen under andra världskriget översköljs samhället under efterkrigstiden med ny teknik och nya material. Både det och en förnyelsetörstig ungdomsgeneration gör att det vi idag sammanfattar med ordet design dyker upp i alla tänkbara former i vardagslivet – från att tidigare varit något mer exklusivt. Alla dessa nya former och färger – i kombination med en teknisk utveckling som gör att framförallt hemelektroniken utvecklas och förbättras i en rasande takt – bidrar förstås till att alla möjliga prylar påverkas av trender. Grejen är alltså att prylar inte behöver hålla mer än något eller några få år – sen är de iallafall inte roliga längre. Men allt handlar inte bara om yta – i denna sekulariserade tid har vetenskapligt tänk och hårda fakta en långt framskjuten plats. Herr Gårman och de andra trafikskyltarna vi ser i bakgrunden är ritade med läsbarhet på avstånd och säkerhet i åtanke, och dessutom i enlighet med en gemensam europeisk norm som först infördes på 1950-talet och uppdaterades -68.

I det här perspektivet är det lätt att förstå att ”nytt” betyder bra och ”gammalt” betyder dåligt – inte dåligt som i dålig kvalitet kanske, men som i traditionellt, konservativt och bakåtsträvande tillbaka mot en tid med strikta hierarkier hela vägen från hemmets vrå till regeringsmakten, sämre sociala förhållanden och obefintlig demokrati.

Men maskinen då? Maskinen som han som använder den mest ser ut att tycka vara litet pinsam, ett hemmabygge från en svunnen tid, som något finurligt bysnille knåpat ihop med de delar som hittats i bra-att-ha-förrådet. Kanske var trend och nytänk inte så viktigt för de lokala makthavarna,  maskinen fungerar ju och göra vad den ska – och kanske var förnyelse av samhället inte så viktigt det heller, det fungerar ju och gör vad det ska det också...

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Torven har i långa tider använts som bränsle, men vi är bekanta med den också etiketterad som torvströ eller som jordförbättringsmedel. Många bönder i trakter som lidit brist på ved, grävde upp, torkade och eldade med torv. Torven såldes av den som ägde torvmossen så att säga på rot; ”rudevis”. Eftersom torven är i stort sett värdelös att elda med om den inte får torka ordentligt först brukade den tas upp efter vårsådden, för att ha sommaren på sig att torka. Till torkningen var det vanligt att man byggde torklador; i Skåne ofta i form av en stenbyggnad med gott om glipor som tillät erforderligt drag, och ett tätt halmtak som skyddade mot regnet.

Senare uppstod en industri som grävde upp stora torvtäkter med maskinkraft – och som erbjöd ett kanske billigare än bra bränslealternativ, populärt framförallt i orostider. Under första världskriget, när den engelska stenkolen blev allt dyrare, gjordes allehanda experiment med syftet att förädla torven. Bland annat gjordes storskaliga försök att elda ångmaskiner med torvpulver, ett bränsle som man till sist lyckades få till ett bättre värmevärde än stenkolen – men där projektet avbröts under depressionens 1930-tal när kolen sjönk i pris och oljeeldning blev allt vanligare.

Den 1905 anlagda bränntorvfabriken ”Torf AB Getings Mosse” var en av ett otal som existerat till och från över hela landet. Verksamheten har legat nere periodvis när torven inte varit så eftersökt, och lades slutgiltigt ner 1952 när mossen var helt uppbruten. På bilden ser vi ett uppfordringsverk som brutalt skyfflar upp torven skopa för skopa. Det är sådana här monstrum som gör att arkeologerna fortfarande förfasar sig över alla mosslik och gravar som sannolikt grävts upp helt obemärkt, där benbitar och annat slukats tarvt av någon värmepannas omättliga gap.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Det startade en katastrofalt regnig sensommar i Frankrike 1875 då man höll på att förlora skörden eftersom man hade stora problem att få in spannmålet från åkrarna – axen stod mogna men det var snart när omöjligt att röra sig i lervällingen. Hästarna fastnade, vagnarna fastnade och det enda människorna lyckades med var att bli av med skorna!

Redan till året efter, 1876, hade bondsonen och ingenjören Paul Decauville (*1846 †1922) konstruerat ett lätt flyttbart spårsystem med separata spårbitar à la modelljärnväg. Nu kunde hästarna gå på rälsens syllar och dra lättrullade vagnar. Inte nog med att man nu blev mer oberoende av markens kondition, varje häst kunde dra tiofalt mer och skördearbetet avklaras mycket snabbare.

Rälsbitarna fanns i längder om 1¼, 3 och 5 meter – Decauville var ju både fransos och ingenjör så han höll sig till metersystemet. Han började experimentera med 400 och 500mm spårvidd, som ansågs vara det smalaste hästarna kunde gå mellan, men eftersom han snart insåg att det gick att bygga tillräckligt små ånglok där eldstaden fick plats om man ökade avståndet mellan rälerna bara litet, lanserade han till 1877 ett 600mm-system där lokdrift var möjlig. Det stora eldprovet och genomslaget för systemet blev Världsutställningen i Paris 1889 när en Decauville-bana med sex lok stod för transporten av inalles 421000 ton gods och 52 miljoner utställningsbesökare!

I förbifarten kan nämnas att delar av anläggningen hamnade i Skåne efter att Världsutställningen var avklarad, och användes då till att bygga Helsingborg-Råå-Ramlösa Järnväg (HRRJ) som framförallt fraktade brunnstörstande sanatoriebesökare till Ramlösa.

Men framförallt blev Decauvilles system vida spritt inom den snabbt uppblommande industrin. Inom allehanda verksamheter var möjligheten till intern transport av råvaror till förädling eller paketering en förutsättning för den storskaliga driften; lera, skog, kalk – eller som här i Getingsmosse utanför St. Olof, torv.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Framför Stadshotellet i Simrishamn står en vacker men något märklig mackapär; en gammal Benz från 1900-talets första decennium. Den väldresserade skaran passagerarna väntar på chauffören som med rumpan i vädret håller på med något. Men det är inte vilken rumpa som helst som fotografen fångat på bild. Ägaren till både rumpa och bil är ingen mindre än Prins Eugen, alias målarprinsen, alias Monsieur Oscarsson – den motsträvigt temperamentsfulle, för hovet ofta obekväma, men aktivt humanistiske och rättrådige kungligheten som ogift genom hela livet kämpade mot såväl sociala konventioner och bakåtsträveri som mot folkets armod och krigets hemskheter.

Vi är litet osäkra på årtalet, men vågar påstå att det är 1930-tal. Prinsen beträdde den Österlenska myllan första gången 1931 då han tillbringade en sommar i Kivik. Sedan återkom han flera somrar under 30-talet – och bidrog därmed att via sin konst göra regionen känd över hela landet. 1936 valde han att ha Simrishamn som bas, men bodde då i det helt nybyggda Hotell Svea – så besöket i Stadshotellet har antagligen varit av det mer temporära slaget.

Bilen torde vara en av de tre Benz-bilar som Gjestvagns bilfirma visade upp på en utställning på Djurgården i Stockholm 30 april till 15 maj 1907. Det här var riktiga hardcore-lyxåk som levererades med två olika karosserier; en öppen för sommarbruk och en mer ombonad som man bytte till när vintern närmade sig – så det förvånar inte att en av dem köptes av dåvarande kronprinsen Gustaf och de två andra av prinsarna Carl och Eugen. Men vid tiden för fotot är den här kärran alltså redan en antikvitet, men det gjorde antagligen inget. Enligt rykte och legend är detta Eugens omtalade ”målarbil” – som han körde omkring i på jakt efter motiv, och som han inrett så den fungerade att sitta och arbeta i under sina målarsessioner. Då har det ju faktiskt ingen betydelse om 0-100 lämpligen mäts med almanacka. Men vilka det övriga sällskapet består av, vad de gjort på Stadshotellet och vart de är på väg nu, om det kan vi bara spekulera.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

 

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Runt sekelskiftet 1900 var det på modet att hålla stora utställningar och mässor. Dessa var ofta rena propagandamanifestationer för staden de hölls i, för regionen och för all del för landet – någon gång inriktat på något särskilt gebit.

Bland de mer kända tillställningarna inom landet kan nämnas Industriutställningen i Göteborg 1891, Konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 och Baltiska utställningen i Malmö 1914 – alla med ett mer eller mindre uttalat syfte att visa upp hur modernt, industrialiserat och framgångsrikt Sverige blivit! Sverige deltog också i många utländska mässor och utställningar, bland annat i S:t Louis 1904, Berlin 1907 och S:t Petersburg 1908 – i vid den här tiden populära skandinavismens anda, ofta i samarbete med Danmark och Norge. På samma sätt var flera andra länder representerade i de stora svenska mässorna; på Baltiska i Malmö hade exempelvis de Preussiska statsjärnvägarna byggt upp en hall där man visade upp all den senaste tekniken man höll sig med – betänk vilka utrymmen som behövs till lok och vagnar så förstår man hur mycket pengar och energi man var villiga att offra! Detta var ju en tid när många av de media vi använder till marknadsföring idag knappt eller över huvud taget inte alls existerade, så ett av sätten att skryta och göra sig känd var att visa upp sig fysiskt.

Ofta var dessa mässområden synnerligen påkostade med ibland hela stadsdelar uppbyggda, kompletta med dammar och vattenspel, restauranger och annan underhållning och varför inte en spårvägslinje till och från området, och kanske ännu en som kunde skjutsa runt besökarna i guidade slingor. Men även om dessa påkostade anläggningar ofta var ritade av stora etablerade arkitekter och konstfärdigt utförda, var de också tänkta att rivas efter att mässan var avklarad, och därför ofta byggda i trä och gips och andra förgängliga, billiga material. Därför finns det idag oftast inte så mycket kvar att beskåda.

Nu var det inte bara de stora städerna som mässade; närapå var och varannan stad i landet visade upp sig och sina resurser i olika slags arrangemang. Simrishamn – såsom huvudstad i regionen – ville förstås inte vara sämre än de stora metropolerna, utan hade då och då olika utställningar. Bland mycket annat hölls en hantverksmässa sommaren 1921. Givetvis inte av lika storslaget format som de stora men ändock med allt mellan himmel och jord som staden och resten av Österlen hade att erbjuda i både produkter och sevärdheter – vid den här tiden var ju Österlenturismen etablerad så turistattraktionerna var viktiga att få med. De här mindre mässorna var ofta en märklig blandning mellan utställning, marknad och karneval – det gällde att ha något för alla så man drog så många besökare som möjligt!

På första bilden ser vi en flaggad och pyntad Storgatan med Havreborg på höger sida (då stavat ”Hafreborg”) med sin handelsbod ut mot gatan, fönstershoppande människor och en bit bort, minsann, en automobil! På andra bilden är det mer action; näringsidkare, föreningar och olika grupperingar paraderande genom staden med allt från roliga kostymer till hela hästekipage – och en vältalig publik av nyfikna som avnjuter spektaklet!

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Envägs kommunikation är inget att ha. Det säger iallafall vissa, ofta som en kritisk kommentar till mediesamhällets överflöd av information i form av både ett oöverblickbart utbud av reklam och annan information. Dessa röster har i allmänhet rätt i att det är svårt att svara på budskapet på exempelvis en reklamaffisch som stirrar på en i busskuren. Vi förväntas svälja budskapet okritiskt och inte hålla på att ifrågasätta och krångla – ”köp våra jeans så blir du cool”, ack ja.

 

På flera håll i landet, inte minst här på Österlen, finns många hällristningar – vilket om något måste betraktas som just en envägs kommunikation. Envägs för att vi omöjligtvis kan ge någon respons tillbaka till de förhistoriska avsändarna – det finns inte ens något supportnummer som aldrig svarar. Men det innebär inte att vi inte kan ta del av budskapet. Tror vi iallafall.

 

En ristning är jämfört med exempelvis säg ett fotografi ganska klumpig – den är representativ, i betydelsen att man måste ha en förmåga att förstå vilket motiv en ristning föreställer, annars kan man missa kopplingen mellan ristningens utseende och den verkliga förebilden. Men detta är inget speciellt för hällristningar. Hur en sak eller en egenskap ska avbildas varierar över tid – det räcker att titta på något decennium gammal reklam och fundera på vilka egenskaper som var åtråvärda, respektive hur dessa gärna återgavs i bild på den tiden. Framtiden kommer kanske ha huvudbry över hur vi kunde koppla tvådimensionella avbildningar med tredimensionella förebilder – som dessutom ändras över tid, luktar och låter... Frågan är om det är ett stort problem? Ur ett mer filosofiskt plan är ju exempelvis både talat och skrivet språk goda exempel på representativitet; det finns ingen som helst koppling mellan vare sig det sagda eller skrivna ordet ”hund” – och en hund. Men det fungerar ju utmärkt att både säga ”hund” och att skriva det, och att bli förstådd – därför att vi lärt oss att med ordet ”hund” menas… Just en hund. Allt det som inte framgår av ordet hund – exempelvis hur en hund luktar – det har vi lärt oss och tar därför för givet. Då är frågan vad hällristarna tyckte var självklart att man skulle associera till när man använde sina motiv? Vi kan omöjligtvis känna hur dåtidens människor upplevde sin världsbild, men vi kan logiskt tolka ut vad de rimligtvis borde ha känt. På samma sätt som en reklamsnutt i TV vill få oss att associera till framgång och åtråvärda livsstilar, och därför är anpassad till nutidens världsbild, är givetvis budskapet på en hällristning anpassad till hur dåtiden uppfattade vad de ville ha sagt.

 

Ristningarnas motiv är uttolkade av en nutid som utgår från våra egna associationer – och i det mesta är forskarna säkerligen inte helt fel på det. Men man kan fundera på om alla motiv verkligen måste vara så ”på”? I reklamens värld finns det inget utrymme att koppla ihop en produkt med något ingen vill vara – ”tröjan si och så, pedofilernas favorit” hade inte fungerat, helt enkelt för att det är tabu med pedofili. Punkt. Men vad säger egentligen att hällristarna inte avbildade djur man blev kass i magen av att äta, skepp som var helt hopplösa för att de sjönk hela tiden och människor som ansågs helt puckade som drog ut i krig och dog istället för att hjälpa till hemma på gården? Antagligen har vi svaret i människors behov av att framstå i så god dager som möjligt, att skryta. På samma sätt som reklamsnutten vill få oss att koppla ihop en produkt med ett framgångsrikt leverne – det vill säga att befinna sig högt upp i flockhierarkin – ville antagligen människorna bakom hällristningarna mycket hellre berätta hur jävla balla de var!

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.

I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.

Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

 

Carlssons Foto på Järnvägsgatan i Simrishamn, en av minst en fotograf och fotohandlare i var och varannan liten ort åtminstone in på 1980-talet. Förutom att ta ett och annat porträtt, vad sysslade egentligen alla dessa fotoaffärer med? Svaret är förstås att de sålde kameror, film och andra tillbehör, framkallade och kopierade, och allmänt servade alla glada amatörer som ”knäppte kort” i den fördigitala tidsåldern.

George Eastman, mannen bakom Kodak, uppfann inte som det ibland påstås kameran men han var definitivt den som lyckades lansera fotografin på bred front, och då huvudsakligen riktat mot en amatörmarknad – det vi idag skulle kalla en hobby – med säljande deviser som ”Ni trycker på knappen – vi gör resten”. I konungariket Sverige slog amatörfotografin genom stort runt sekelskiftet 1900; det bildades föreningar, det skrevs handböcker och det gavs kurser – ofta i de lokala fotoaffärernas regi.

 

Fotar gör man med fördel utomhus, vilket gjorde att kameran ofta och gärna följde med på de under den här tiden så populära naturvistelserna – här i våra trakter framförallt på stranden eller vandrandes i bokskogen. Att befinna sig i naturen betraktades vid den här tiden som någonstans i sfären motion, sport och även andlig rekreation. Trenden var ett resultat av den Nietzscheanska vitalismen där normen var en hälsosam och (fysiskt och mentalt) stark och förstås nationalistisk övermänniska, en stolt, svårimponerad, idrottsdyrkande naturalist. Inspirerad av motsvarande tyska rörelse blev nakenheten en viktig parameter framförallt bland sundhetssträvande män. I och med nakenheten snarast förstärktes uppdelningen mellan män och kvinnor, varför umgänget ibland hamnade i gränslandet mellan det homosociala och den fortfarande illegala homoerotiken. Det mer promiskuösa badlivet där båda könen glatt badade tillsammans uppstår till en moralisk omvärlds förskräckelse först ett par decennier senare, och har då föga med det sundhetsivrande idealet att göra.

 

Den ständigt närvarande kameran gjorde att det uppstod en offentlighetskultur inom rörelsen, där det handlade om att både betrakta och att samtidigt bli betraktad – faktiskt inte helt olikt nutidens online-voyeurism. Amatörfotografins viktiga roll inom rörelsen blir särskilt tydlig när man betänker att det i decennier diskuterades om fotografi skulle anses vara en sport. Det blev den i och för sig inte, men däremot blev ju idrottande kroppar populära som motiv. I tidningar som Hälsovännen och Ny tidning för Idrott publicerades reportage som visar mer eller mindre adamitiskt klädda (d.v.s. nakna) natur- och idrottsdyrkare kollektivt utövandes sin ideologi. På vissa håll – ännu vanligare på kontinenten men för all del även här – tydliggjorde man sin distans från samhället genom att hålla till bakom avskärmande plank eller murar, i anläggningar som kunde rymma både bassänger, hopptorn och bastubad. Många av de tidigare varmbaden blev från början byggda just för detta ändamål.

 

Om nu någon tycker att detta människoideal liknar det som nazisterna höll sig med, så tycker man helt rätt. Den sociokulturella delen av både tysk och svensk nazism är i stort sett den som beskrivits här ovan – och jodå, de facto var Adolf Hitler både Nietzsche-anhängare, sundhetsivrare och flitig amatörfotograf!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum