omsamlingarna

Nu när året lider mot sitt slut är det många som riktar blickarna mot framtiden. Framtiden – den del av tidslinjen som inte inträffat än. Förutsatt att man tror på tiden som en linjär linje förstås.

 

Efter det här årets avslut, då jävlar ska det hända saker! Nästa år, 2012, då ska man minsann sluta röka och börja motionera, få budgeten att gå ihop, lära sig knyppla, eller kanske dra ner på antalet krogbesök… Eftersom dessa planer inte går att stoppa in i den tid som redan förflutet, sätter vi vårt hopp till framtiden; utan en framtid hade förhoppningen att det ska bli bättre framöver inte varit möjlig. Oavsett vi pratar om en minskad arbetslöshet eller bättre bromsmediciner, krävs en framtid där detta ska kunna inträffa.

 

Kulturanalytikern Svante Beckman menar att framstegstron är det som övergriper upplysningens alla ideologier, de som på allvar började ifrågasätta den tidigare, statiska världsordningen. Liberalism och nationalism och socialism och kommunism – alla förutsätter de att det kan och kommer att bli bättre i framtiden, annars är de meningslösa.  Ekonomer förutsätter på samma sätt att det även nästa år finns utrymme för ekonomisk tillväxt.

 

Nu har det för all del gått fram och tillbaka med framtidsoptimismen. Under krig, missväxt och depressioner är det av naturliga skäl svårare att se ljuset i tunneln – och därmed att bevara tron på framtiden. Man ger upp och blir passiv. Men förr eller senare tar eländet slut, och då blommar framtidsplanerna! Avslutet i sig gör att man inte har lika mycket att ta hänsyn till när allt det nya ska planeras – man börjar på ny kula, från scratch. Efter andra världskriget var tron på framtiden jääättestor, nu äntligen skulle det vara slut på både krig och depressioner!

 

En nackdel med framtiden är att man kommer att uppleva en så begränsad del av den – alltför långsiktiga planer kommer man missa det mesta av. Då blir man tvungen att förlita sig på dem som kommer vara med om mer framtid. Idévetaren Michael Godhe har forskat i relationen mellan framtid och ungdom under folkhemsbygget. Han pekar på att det var de unga som fick axla ansvaret, bli ingenjörer och använda all den nya (krigs-) teknologin i goda syften, istället för att döda. Det var med andra ord de unga som fick uppdraget att driva samhällsprojektet framåt; de gick heta utbildningar och de fick lära sig vilken moral och etik som gällde. Som alltid under generationsväxlingar blev resultatet något annat än det man tänkt sig – de unga gjorde ”ungdomsrevolution”, levde i subkulturer och diggade musik som ingen ens kunna fantisera om tidigare. Det är en av framtidens tydligaste karaktärsdrag – att oavsett hur man tänkt sig det som komma skall, kommer det att bli något annat!

 

På bilden ser vi en av sin tids stora framtidshopp; en ”Mac Plus” – en av de allra första hemdatorerna i en mening som vi fortfarande känner igen. Det är inte den första Macintosh-datorn från 1984 men väl den andra uppdaterade modellen som släpptes januari -86. Det gul-gråa höljet avslöjar att det är en tidig modell – man bytte snart ut plasten mot en mer grå-vit. Ursprungligen köptes den ny av en läkare Vallgren i Lund. Vi kan anta att det sved i plånboken även för en läkare – en sådan här maskin kostade flera månadslöner på sin tid, och lyxtillbehöret hårddisken i en egen låda under själva datorn kostade lika mycket den.

 

Det här var det som skulle komma att ta över framtiden! Betänk att detta var några år innan murens fall, och betänk idéerna om hur allt jävelskap politikerna ställt till med skulle lösas med kontakt och kommunikation medmänniskor emellan – oavsett man bodde i Öst eller Väst. Dock. Uppfattningen vad man skulle ha hemdatorer till var nog tämligen vag än så länge – vare sig internet eller webben existerade i sinnevärlden – men förhoppningarna var stora bland de som hunnit bli frälsta. Och vi kan inte annat än att ge dem rätt såhär i efterhand; idag är kommunikation per datorer så självklart att det står högt upp på totalitära regimers censurlista. Vi kan också konstatera att som inför allt annat nytt fanns en skepsis, som skulle utforskas. Ungefär vid den här tiden ersattes alla filmskurkar med rötterna i öst-väst-problematiken med sådana som behärskade den digitala världen.

 

Nå. Hur ser vår tids tro på framtiden ut? En lösning på miljöhotet? Nja, efter all politisk ovilja, sådär vad? Den ekonomiska krisen, nja... Samtidigt är det kanske det som behövs, att några av de gamla ordningarna kraschar och inte kan repareras, som utgör chansen inför fortsättningen på tidslinjen? Det överlåter vi åt framtiden att utvisa.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

"Nicht durch Reden und Mehrheitsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden - das ist der Fehler von 1848 und 1849 gewesen -, sondern durch Eisen und Blut."

 

Dessa, får man säga, tämligen argsinta men ofta citerade ord yppades av Otto von Bismarck i den preussiska lantdagens representanthus’ budgetutskott den sista september 1862. Översatt blir det ungefär: "Tidens stora frågor avgörs inte med diskussion och beslut i samförstånd – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod." Demokrati var uppenbart inte hans favoritgrej. Hellre då makt genom respekt, och respekt genom vapen. Vi kan iallafall anta att Bismarck inte pratar om järn som i vare sig jordbruksredskap eller tillskottstabletter från hälsokostaffären, utan om järn som i gevär och pickadoller och värjor och bajonetter – och annat som kan orsaka just blod.

 

De dödsbringande accessoarer von Bismarck pratar om levererades av sedan länge väl etablerade produktionskedjor med gruvor, hyttor och vapensmedjor. Ofta är det ju människors benägenhet att utplåna varandra som för teknologin framåt – för att först senare berika det civila livet. I fallet järn var det suget efter bättre kanoner än de i brons som ledde fram till att man började att gjuta järn i slutet av 1700-talet – vilket också blev en avgörande faktor för industrialismen. Något halvsekel senare hade man kommit på hur man kunde valsa järn till bland annat balkar och räler, och ännu några decennier senare började olika metoder att framställa det ännu hållbarare stålet bli verklighet.

 

Men järnet har varit närvarande i den lokala naturahushållningen längre än så. Smidesjärn har sedan järnåldern använts till både vapen, redskap och prydnadsföremål. Men i Skåne är det ont om järn. Den största förekomsten torde vara den i och för sig stora men svårbrutna malmkroppen mellan Eriksdal och Högestad längs Fyledalen – tillräckligt svår att bearbeta för att löna sig ens under 1940-talet när tyskarna köpte upp allt de kom över, till bra pris. Det blåste liv i många både avbrutna prospekteringar och nedlagda gruvor runtom i landet – men inte här, det fungerade inte. Det järn smederna inte köpt in som stång- eller tackjärn uppifrån landet har då ofta kommit av ”limonit” – en låghaltig malm i form av grus eller klumpar som hittades i mossar och på sjöbottnar – som trots låg kvalitet resulterade i ett direkt ur blästerugnen smidbart järn som fungerade utmärkt att tillfredsställa lokalsamhällets behov med.

 

I museets samlingar finns en tämligen unik uppsättning ljusstakar av smidesjärn från 17- och 1800-talen. På bilden ser vi ”Hammenhögsstaken”, ett praktfullt stycke folkkonstsmide daterad till 1788 – samma år som Gustav III startar sitt märkliga krig mot Ryssland, som USA:s tretton första delstater ratificerade konstitutionen och som Carl Philipp Emanuel Bach dör. Prydd med både drakhuvuden och lilja är den här ljusstaken ett barn av en tradition med rötterna i både medel- och vikingatid. Även om Hammenhögsstaken och dess yngre syskon är tämligen väl utforskade och omdiskuterade ur ett konst- och symbolikperspektiv, är själva metallen såvitt vi vet aldrig analyserad – så varifrån järnet som smitts till ljusstake kommer från kan vi med andra ord bara ana.

 

Oavsett hur det är med metallen kan man konstatera att  ljusstakarna var och en är unika – tittar man efter  kan man se spår i metallen efter smedens svettiga arbete att forma det glödgade järnet till stänger och liljeblad. Idag kan man köpa repliker av flera av de här ljusstakarna – repliker eller stakar inspirerade av traditionen. I souvenirshoppen är vi plötsligt tillbaka i den industriella järnhanteringen – den mycket motsägelsefulla ”hantverksindustrin” som tillverkar både dalahästar och smide på löpande band. Utan vare sig speciellt mycket svett eller blod.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

När detta skrivs är det någon vecka in i december månad. Vädergudarna har än så länge förskonat oss från snön men det är kallt och läskigt, så vinterkläderna har flyttat fram sin position i garderoben hemma hos de flesta. Påfallande med vintermodet sedan något år är den ”arbetargula” nyansens växande popularitet. Den närmast fluorescerande illgulhet som tidigare framförallt hört hemma på vägarbetare och dagisbarn pryder var och varannan märkesmedveten tonåring. Men ska vi vara ärliga kommer nyansen nog snarare från det alpina skidmodet än av folkets hjältar asfalterarna. Men det är bara att erkänna att oavsett säkerhetsaspekten kommer från helikopterflygande räddningspatruller i balla solglasögon eller från Trafikverket är det ju en positiv bonus för bilister och busschaufförer som hinner se folk i tid.

 

Men några jobbkläder är de varningsgula modejackorna nu inte. Moderna arbetarkläder är till för att skydda sin bärare från de faror och risker de utsätts för. Vägarbetare ska helst inte bli påkörda och skogsarbetare ska undvika att karva sta’ med motorsågen. Arbetsplaggen har allt eftersom kraven ökat och tekniken gått framåt blivit en rustning i moderna fiber och smutsavvisande reflexband.

 

Tidigare handlade arbetskläder mest om att skydda sig från smuts och kyla. Robusta plagg har funnits med i kommersen som etablerats på bruksorter och följt rallarlag, även om särskilt anpassade arbetskläder i mycket är ett 1900-talsfenomen. Något decennium in i det nya seklet blev en skyddande overall populärt bland sådana som riskerade att skita ner sig i jobbet. Flera försök gjordes att lansera overallen även till civilt bruk – bland de mest kända är varianten Camp-Ahla som existerade några säsonger under 1930-talet. Eftersom man – oavsett mängden piffiga detaljer jämfört med arbetarens motsvarighet – givetvis inte kunde vara riktigt ”klädd” i en overall, var det här ett plagg framförallt avsett för camping, båtliv och liknande fritidsaktiviteter.

 

Under 30-talet börjar särskilt dedikerade arbetskläder spridas mer allmänt. Det robusta denimtyget – som den amerikanska cowboyens standardplagg jeansen syddes av – dök upp i idé- och sinnevärld, både i form av import och snart också inhemsk produktion. En kategori som gärna tog till sig de praktiska kläderna, utan att direkt tillhöra industrialismens yrken, var lantbrukarna. På finlandssvenska säger man fortfarande ”farmarkalsonger” eller kortare ”farmare” om jeans vilket visar på en nära koppling mellan yrke och produkt.

 

Nu slog inte riktigt jeansen som arbetsplagg i Sverige, utan blev framåt 40-talet ett populärt fritidsplagg framförallt bland unga. Till arbetskläderna blev det istället det kypertvävda och hydronfärgade bomullstyg som användes av flottan som segrade. Förutom att det i det krigssargade Europa var lättare att få tag i, färgade det inte av sig på samma sätt som denim gör och såg nog dessutom litet mer prydligt ut eftersom både varp och inslag är infärgat. Detta resulterar i ”blåstället” – närmast en standarduniform för arbetare under något halvsekel framåt. Om man springer på begreppet ”blåblus” när man bläddrar i en gammal dagstidning, så står det inte bara för ett plagg utan för en hel kategori samhällsmedborgare och deras kultur. 1970-talets populära rockband med samma namn står alltså för arbetare i någon mening – i och för sig helt rätt i den tidens politiska debattklimat.

 

I museets textilmagasin finns några oanvända blåställsplagg som hittades djupt inne i lagret när Bernt Nilssons ICA-affär i Östra Tommarp lades ner på 80-talet. Antagligen hade de hunnit bli omoderna och därför förblivit osålda. Det spännande med det här udda paret är byxorna, som till skillnad från jackan är i dam-modell med dragkedja i sidan! Även om kvinnor hoppat in i produktionen som ersättning för inkallade män under den industriella epokens alla konflikter, och även om de då ofta också iklätt sig deras jobbkläder, kan vi bara spekulera i vilka som köpt de andra blåställsbyxorna i dammodell på ICA i Tommarp. Under efterkrigstiden behöll kvinnor i alla fall en del av sin nyvunna krigsfrihet och det blev vanligare – om än inte direkt vanligt – med kvinnor i skitiga yrken. Men även om helt normala herr-jeans kunde användas av båda könen som ett fritidsplagg var det för någon kundkrets tydligen att gå för långt att klä sig i frontknäppt gylf – som sedan den blev det normala för män en bit in på 1800-talet har behållit sin position som en symbol för maskulint aktiv sexualitet.

 

De här byxorna har alltså riktats mot en kategori som å ena sidan varit beredd att klä sig i skyddskläder, men som å andra sidan velat behålla en viss konservativ värdighet. En kvinnlig veterinär, fruktodlerska eller en lantbrukarhustru? Ingen som vet.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Smutsbrunt, råttbrunt, bajsbrunt – den bruna färgen omger oss hela tiden men har en något trist klang. Tidigare i historien hade fattiga och enkla människor bruna kläder som ett resultat av att man inte färgade tyget, som en motsats till de förnämas dyrbart pigmenterade utstyrslar. I Tomas Alfredsons film ”Fyra nyanser av brunt” från 2004 representerar det bruna i titeln den tråkigt vardagliga lunken och en oförmåga att tänka fritt – vilket i sin tur associerar till ”brunskjortorna”, det vill säga i en vid mening nazismen.

 

Men vi har för all del också trivsamheter i brunt, exempelvis födoämnen – både chokladbrunt och kaffebrunt står för något de allra flesta tycker om. Här kommer det bruna från naturen. I naturen finns mycket som är brunt; kottar och björnar och en hel del av den mat vi äter – som via sin färg ofta kan identifieras som något med en kort väg från skörd till våra munnar, mycket kortare och mycket naturligare än en knallblå seg gubbe. Brunt kommer av jord, knallblått från en kemisk fabrik. Målande konstnärer har bland annat sienna, ockra och umbra på paletten, jord-färger. Men ska vi vara ärliga pratar de och fotografer och andra ofta istället om ”nyans” eftersom vi i det svenska språket saknar engelskans särskiljande ”colour” för utseendet och ”paint” för den fysiska färgen.

 

Det årtionde man kanske främst förknippar med brunt torde vara 1970-talet; decenniet då både kläder, möbler och industriprodukter var smutsbruna som en dunkel kvarterskrog. Gick man och handlade sig exempelvis en bil under 70-talet hade tillverkarna en rad nyanser i det brun-beiga spektret att välja på för den som ville ligga rätt i tiden. Hur kom detta sig? Som en motreaktion mot det vilda 1960-talets konsumtion vändes blickarna mot platser och kulturer som man upplevde som närmare naturen och därmed längre från prylhysterin. Hos SAAB erbjöds bland annat ”Savann”, ”Antilop” och ”Indiskt gul” – alla jordfärgsartade nyanser som med sina poetiska namn associerar till platser med en föreställd naturharmoni. Men det kan idag också ses som en sentida variant av romantikens primitivism och Rousseaus föreställning om ”den ädle vilden” – en kolonialt rasistiskt uppfattning om mindre utvecklade tredjevärldsmänniskor; mindre intelligenta och därför mer harmoniska i sin barnlika okunskap. En fantasi om en motpol till det utvecklade och intelligenta väst, som passade finemang när borgarklassen börjat tröttna på alla tillgjorda sociala regler och suktade efter något enklare. Och en fantasi som antropologerna fortfarande kämpar med. Man strider inbördes huru olika stammar i djungeln är harmoniska eller lika näriga som vi i väst – men den mesta forskningen de senaste decennierna pekar på att de krigar järnet med andra stammar, dör unga och drabbas av depressionssjukdomar de också. Precis som vi.

 

På bilden ser vi en pärla som finns att beskåda i museets ”Personligt”-utställning. Det är den simrishamnska Konsulinnan och sedermera Fru Skeppsredaren Sigrid Björkegrens (*1845 †1936) 1880-talsklänning i brunt ripssiden. Den här klänningen var beskådad kändis redan på 30-talet – den var med och representerade sitt decennium när Kulturen i Lund 1935 bjöd på ”Dräktparad” över de senaste hundra årens klänningsmode. Jodå.

 

1935 var den bruna nyansen helt rätt, influerad av de politiska strömningar som stod för mest framåtanda i ett depressionsdrabbat Europa. Men även när klänningen var ny mer än femtio år tidigare var det populärt med brunt hela vägen från rallarens storväst i manchestertyg till de fina damernas sidenstassar. Frågan är om man kan peka ut det sena 1800-talets bruna influenser? Vi kan konstatera att under 1860- och 70-talen var världspolitiken synnerligen turbulent; Italien enas, Napoleon III:s fall leder till den tredje republiken i Frankrike, och preussaren Bismarck lyckas med konststycket att slå ihop en mängd pajkastande småstater till landet Tyskland. De här nya nationalstaterna var förstås i skriande behov av nationell identitet – vilket spred ringar på vattnet och smittade av sig på resten av västvärlden. Les voilà, national- och naturromantiken var född! När vi dessutom rör ner en skopa allmän sekelskiftesångest uppstår ett fenomen som idéhistorikerna kallar "fin de siècle" – det blir helt enkelt trendigt med melankoli, nedstämdhet och pessimism! För vårt vidkommande blir det vid sidan av absint-flödet som bekant mycket vikingatid, tillputsad stormaktshistoria och… Aha, just det, brun natur!

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum