V. 34 A brick in the wall!
Att mura handlar om konsten att trava tegelstenar på varandra. Inte förrän under 1950- och 60-talen när man började blanda in cement i murbruket hölls en murad vägg ihop av ett "lim" mellan tegelstenarna. Innan dess satt muren eller väggen ihop av blott friktionen mellan stenar och bruk. Det gällde att trava stenarna på varandra enligt vissa ”murförband” skapade av olika kombinationer av långsidor (kallas ”löpsten” på fackspråk) och kortsidor (”koppsten”) där exempelvis högre hus tarvar fler stenars tjocklek i bottenvåningen. Väggar med cement i bruket är oftast bara en koppsten tjock, normalt med en bärande stål- eller betongkonstruktion bakom. Tegelstenar som inte är ihoplimmade kan alltså återanvändas – i äldre hus kan det finnas tegel som är flera sekel gamla!
Murtegel som byggnadsmaterial är känt sedan romartiden – för att framåt 1100-talet slå genom på bredare front i Europa, då till att börja med framförallt till kyrkobyggnader. I Skåne – fattigt på skog men desto rikare på lera – blev murteglet tidigt populärt som byggnadsmaterial. Av den anledningen har de skånska tegelbruken legat tätt från medeltiden fram till modern tid – och var på grund av sin karaktär av serietillverkning också en av de näringar som tidigast blev industrialiserad under 1800-talet. När Carl von Linné nådens 1749 företar sin skånska resa hinner han den 2:a Juni också med ett besök i Simrishamn – och berättar förutom mycket annat även om dess dåvarande tegelbruk.
”Tegelbruk var anlagd norr om staden, genom vilken redan mesta delen av staden blivit täckt med tegel i stället för halm; veden till tegelbränningen hitköptes ifrån Blekinge.”
Norr om staden innebär det nuvarande koloniområdet, som fortfarande är rikt på tegelfragment i marken för den som vill leta efter historiska lämningar! Att använda taktegel istället för halm hade sina praktiska fördelar som man spontant kanske inte tänker på idag, men som på Linnés tid var ett reellt och fruktat hot i framförallt all tätbebyggelse. Han konstaterar att:
”Staden hade ofta varit lagd i aska av vådeld, varefter flera rudera (= ruiner) sågos; men nu sedan tegeltak mera begynt brukas, torde han bliva säkrare.”
"Han" är helt enkelt 1700-talsgrammatik, motsvarande att fartyg, lok och vissa djur fortfarande idag benämns "hon". Nå, vid tegelbruket fanns gott om både sand och vatten; Linné berättar att :
”Sanden till teglet uppgrovs invid tegelbruket i en backe och var av fin flygsandsart. Således hade invånarna gott tegel; men måste likvisst hålla sig vid korsvirke i brist av kalk, som väl kunde finnas och brännas, om icke orten vore vedlös; ty staden har ingen skog på sina ägor […].”
Året 1749 när Linné var i Skåne var också året som ”Koncensusregeln” – ursprunget till Storskiftet – infördes, och som tillsammans med de kommande Enskiftet och Laga skiftet blev genombrottet för korsvirkestekniken när praktiskt taget vartenda hus i det agrara Sverige nybyggdes.
Senare, närmare bestämt 1873, anlades ett nytt tegelbruk, denna gång en bit väst om järnvägsstationen och med ett lertag ytterligare en halv kilometer bort, förbundet med en stump industrispår. Nu handlade det om fabriksproduktion med bland annat murtegel, rör och takpannor i sortimentet – även gula sådana vilket man var ensam i landet att tillverka! Det gula takteglet börjar bli till åren kommet och är därför vid det här laget ofta utbytt, men finns fortfarande att se på olika håll för den som lyfter blicken!
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
