omsamlingarna

Bloggen kommer att flyttas till ny address. www.osterlensmuseum.blogspot.com

Snigelpost blir allt ovanligare – det är inte ens varje dag det dimper ner något i den fysiska brevlådan, och om det så gör är det mest räkningar. Och det kan nog vara bra – mänskligheten behöver spara på både trädbeståndet och transporterna. Men en sak kan vi än så länge vara säkra på, den fysiska post vi får är gjord av papper.

 

Papprets betydelse för det moderna samhällets utveckling kan knappast överdrivas! Kanske inte pappret i sig – men väl pappret i sin roll som bärare av tankar, känslor och idéer! Och faktiskt, räkningar! Parallellt har både befolkningen och byråkratin vuxit under hela den moderna historien. Dessa två parametrar har så att säga varit möjliga på grund av varandra –  en växande befolkning kräver mer byråkrati, men samtidigt är en väl fungerande byråkrati förutsättningen för  befolkningsutvecklingen. Tänk bara den eviga bostadsfrågan som varit på tapeten i bruksorter, i de industrialiserande städerna och idag är akut i varenda studiesäte! Den strukturella byråkratin var i mångt och mycket inspirerad av militären, som alltid haft ett behov av att sköta all sin logistik på ett effektivt sätt. Samma slags tänk passade utmärkt när industrialismen slog rot och snart växte till projekt av helt andra dimensioner än man sett tidigare. Utan papper att skriva eller rita på hade det inte fungerat!

 

Att pappret har sitt ursprung i Kina vet ju alla. I Europa användes istället länge bearbetade djurhudar för både handskrivna och tryckta böcker – vilket givetvis var en dyr metod eftersom det gick åt uppemot 400 lamskinn till en bibel! Bara i materiel kostade en enda bok obegripligt många årslöner för en bonde – vilket förstås höll hans bokhylla vakuumtom som ett studentkylskåp. Allmogens informationskällor förblev prästens mässande och skvallret i byn – vilket ju effektivt hindrade att nya idéer spreds. Papprets intåg lättade givetvis upp situationen en hel del ­– men det var fortfarande inget för vem som helst. Fram till en bra bit in på 1800-talet tillverkades papper av lump – som man fortfarande använder till sedlar och andra värdepapper – men det var en omständlig process där framförallt insamlandet av råvaran var en evig kamp där staten till sist gjorde det straffbart att slösa med sina tygrester! Den snabbt växande samhällsorganisationen gjorde att papper blev en bristvara – och som alla sådana, dyrbart. Man började därför experimentera med alternativa råvaror, andra fibrer.

 

De som hade råd kunde förstås använda pappret till vad de ville. Inom bourgeoisien spred man inte bara tankar på revolution och kungamord, utan också dikter och andra små texter – ett viktigt steg i en frigörelse från kyrkan. Under den gustavianska eran frodades stora konstnärer som Bellman, Sergel  och Ehrensvärd – idag våra mesta nationalhelgon – vars verk i original ofta är slavigt nedklottrade på en papperslapp! Det här litet lättsinnliga sättet att använda papper bidrog också till att allt fler lärde sig läsa och skriva – vilket var helt avgörande senare under 1800-talet när en helt ny typ av åsiktsutbyten började blomstra. Den här sjudande debattlustans diskussioner – om allt mellan skandinavism och protektionism till alla de nya ideologierna – publicerades ofta i form av små, billiga pamfletter. Svaret kom snart i en egen liten trycksak, och så fortsatte det  tills det fanns både tio och tolv ”om”, ”angående” eller ”kommentar till” i titeln.

 

När man sedermera kom på hur göra papper av billiga träfibrer öppnade man upp för en viktig demokratisering av informationen – tidningen! Dagstidningar har funnits i alla fall sedan 1600-talet – men de var ganska olika vår nutida definition, tryckta i små upplagor och riktade till en specifik liten läsekrets. Nu under 1800-talet uppstod en dagstidning i var och vartannan köping eller stad – det var kravet för att få hysa ett tryckeri – som blev viktiga förmedlare i den demokratiska debatten och för det fria tänkandet. Det faktum att tidningens spridningsområde både geografiskt och socialt vida överskred en genomsnittlig skvallerbyttas arbetsfält gjorde att samhället nu homogeniserades – fler deltog i och fler tog del av politikens och det offentligas diskussioner, beslut återgavs och förklarades.

 

På bilden ser vi ett avtal ur museiarkivet mellan Sydsvenska Kraftaktiebolaget och den som vill anslutas.  Det här pappret är från en tid när det strukturerade samhället gjort människor beroende av dess infrastruktur – elström som här, men även sophantering och sjukvård. Men det är också en tid när den pappersbaserade debatten fullständigt omdanat världsordningen – kyrkan och kungen har tappat det mesta av sin makt, arbetarklassen har blivit en maktfaktor, allmän rösträtt råder.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Bakom museets kulisser, i magasin och förråd, dit besökarna inte får komma in, där finns förutom mycket annat en massa fartygsmodeller i alla tänkbara former – allt från centimeterstora flaskskepp till gigantiska modeller av fullriggare. Jodå, en och annan ångbåt finns också. Att just flytetyg varit populära att bygga modeller av är inte så konstigt i trakter där så mycket av livet kretsat runt hamnarna.

 

Människan har alltid skapat modeller ­– gestaltat sin värld i tredimensionella avbildningar. I alla förhistoriska kulturer som vi hittat lämningar efter har det kreerats avbildningar av människor, av skepp som fraktat den begravdes själ till dödsriket eller av de djur man levt på att jaga. Arkeologerna tolkar ofta in olika former av symbolik och magi i dessa figurer – men det är ändå i någon mån modeller.

 

Men det finns många anledningar till varför man återger saker i modell, inte bara mystik. Byggnadsingenjörer bygger i modell för att testa konstruktioner och få se det visuella intrycket. Man kan också vilja illustrera komplexa strukturer; på museet har vi modeller av historietypiska bondgårdar som pedagogiskt visar alla delar som ingick. Som privatperson har man oftast inte så mycket att välja på; det är givetvis mycket, mycket enklare att istället för att skaffa sig säg en polisbil i alla olika lackeringar som förekommit, att visa upp hela galleriet i skala 1:72. Får plats i bokhyllan och är dessutom genomförbart ur ett plånboksperspektiv. För att inte tala om den som vill återskapa slaget vid Poltava! Omvänt kan en modell av ett kvalster i skala 1000:1 tillföra många dimensioner jämfört med att kolla i mikroskåpet. Modellbygge kan också handla om övning, att få testa i liten skala innan man ger sig i kast med förebilden – många maskintekniker genom den industriella historien har börjat sin karriär med att bygga och sköta modeller. Sådana modeller har också haft en stor roll inom marknadsföringen – de ungerska statsbanornas lokmodeller i skala 1:5 (sic!) byggdes med så stor noggrannhet att de till sist kostade mer per styck än förebilderna! Nu är det för all del inte bara tekniska, fysiska prylar som återges i modell. Man kan lika gärna återge vad man drömt eller visa sin skräck inför miljöhotet – skulptur kallas det väl då.

 

Var gränsen går mellan en abstrakt skulptur och en fartygsmodell som byggts med samma slags glädje över att själv få skapa är givetvis flytande. Frågan är om modellbyggaren verkligen är så fyrkantig? Många idévetare menar att den konstruerande människan – hela vägen från de som satt och slog flintaskärvor till dagens ingenjörer – håller sig med ett abstrakt, ickelitterärt, tänkande. Många saker går ju helt enkelt inte att beskriva i text, inte ens om man illustrerar med ett foto. Det handlar om att kunna omsätta de tvådimensionella ritningarna till en tänkt tredimensionell bild och då både förstå hur det ser ut och hur det fungerar – som ett tänkt kinesiskt pussel. Det här funderade även Leonardo da Vinci på, och kom då på sprängskissen – som vi alla sprungit på någon gång i något platt IKEA-paket och sen fått kämpa med. Men oftast associeras nog skulpturen med konstnärens kreativa djupsinne, och modellbygget mer med en touche av Stig-Helmer. I det postindustriella samhället är inte längre ingenjören förebilden för alla killar – att sitta och knåpa med Meccano för att träna det logiska tänket är något för nerdar och äldre herrar som saknar barndomens enkla värld. Logiskt tänk är en maskulin egenskap, och maskulinitet förväntas män syssla med – vilket gjort modellbygget till något framförallt pojkar i alla åldrar sysslat med. Flickor har tränats i hemmets alla delar, i mjuk kvinnlighet och i ömt moderskap – att ”leka med dockor” är att öva i genusnormativt vuxenliv, i och för sig med hjälp av modellmänniskor.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Framåt 1920-talet var det kris. Det var kris i persontransporterna – det vi idag kallar kollektivtrafiken. Inte för att persontransporterna någonsin varit någon större inkomstkälla på de små järnvägarna, men så länge människor faktiskt bodde kvar på landsbygden och så länge alternativen för de flesta var cykel eller fötter gick trafiken i alla fall inte minus. Men nu, allt eftersom landsbygden tömdes på invånare som flyttade in till städerna, och allt eftersom både den privata bilismen och antalet busslinjer ökade, blev kollektivtrafiken mindre lönsam. Dessutom blev både stenkolen och personalen dyrare för var dag – något måste göras!

 

Svaret blev rälsbussen! Redan under 1880-talet experimenterades det med förbränningsmotorer i järnvägsfordon, men först ett par decennier in på det nya seklet blev det tillräckligt driftsäkert. Och billigare blev det; en samtida uppgift menar att det kostade över två kronor milen att köra lokala tåg med lok och vagn, medan rälsbussen kunde framföras för åttio öre – en klar besparing! Kunde dessutom föraren klippa biljetter under uppehållen så slapp man dessutom både eldar- och konduktörslönerna. Som grädde på moset gick det dessutom ofta litet snabbare – något man glatt påpekade!

 

På bilden har vi den rälsbuss som Malmö-Simrishamns Järnväg köpte in 1937, betecknad Yd och numrerad 1. Gick först med skoltågen mellan Gärsnäs och Simrishamn och senare i de lokala tågen mellan Dalby och Bjärsjölagård. Byggd av Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå, som kom att dominera svensk tillverkning av rälsbussar ända fram till att den nya, orange-gula generationen rälsbussar i stål dök upp under 50-talet. Det här var tillverkarens standardkonstruktion som fått sin slutgiltiga form ett par år tidigare. 24 sittplatser, 38 stående, tillåten för 80km/h.

 

Till skillnad från konventionella järnvägsfordon, inklusive tidigare experiment med motorvagnar, byggde mycket av rälsbussens teknik på värsta konkurrenten, på landsvägsfordonen. Korgen var byggd på samma sätt som hos en buss med trästomme och plåtklädsel, och motor och växellåda var hämtad från buss- och lastbilstillverkningen. Resultatet blev ett billigt fordon som även små järnvägsföretag med tveksam ekonomi hade råd att köpa, och som kunde frakta tillräckligt många per investerad krona.

 

Det här hjälpte den spårbundna kollektivtrafiken på sidobanorna att hänga med i alla fall fram till nästa stora våg av nedläggningar som inleddes på 1960-talet, och det bidrog i sin tur till ett allt mer centraliserat samhälle där man gick i skolan, arbetade och handlade i centralorterna. Det här var ett vardagspraktiskt resande för vanligt folk. Kulturhistorikern Wolfgang Schivelbusch har poängterat att ett lands jämställdhet återspeglas i kollektivtrafiken. I vissa länder delas de resande fortfarande in i olika kategorier i stadsbussar och tunnelbanor – men i det socialistiskt inriktade Sverige försvann klassystemet från det lokala och regionala resandet tidigt.

 

Man kan faktiskt fortfarande åka en tur med MSJ Yd 1 – den ingår i den ”Nationella bevarandeplanen för järnvägsfordon” och finns bevarad i renoverat privatbaneskick hos Föreningen Veteranjärnvägen i Klippan.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Karl Gerhard i Simrishamns folkpark, det måste ha varit en upplevelse. Även om man kanske förknippar denne revykung mer med teaterscener i Stockholm och Göteborg så var han också en ständigt turnerande artist och det är nog få parker och festplatser som inte haft honom som gäst. Man kan med fog säga att ingen scen var för liten för Karl Gerhard, som ju började sin teaterbana som kringresande bandaktör i början av förra seklet. Att han varit i Simrishamn vet vi från hans vän Piraten, även om vi inte lyckats uppbringa något datum. Eftersom KG alltid var sysselsatt med att skriva nya texter och kupletter var han också i ständigt behov av en testpublik för att se om en ny kuplettidé slog an och kunde användas i nästa revy. Då var folkparken ett bra forum. Det är säkert många av KG’s stora nummer som haft sin ”urpremiär” i folkparkerna. KG var ju den satiriska humorns gigant i svenskt nöjesliv och det sägs ju ofta att hans kupletter är svårsjungna idag eftersom de behandlar dåtidens dagsaktuella händelser och personer. Men detta dilemma kunde också uppstå där och då. KGs arbetsmetod var densamma, oavsett om han uppträdde på sin teater eller i en folkpark. Man kan tänka sig följande scenario: Det är en stekhet sommareftermiddag i folkparken. En del i publiken har styrkt sig med en kall pilsner i den kvävande hettan och nästan somnat på sina bänkar. KG skall uppträda och har valt en visa med många långa strofer. Det är ett av de stora kännetecknen på KG’s kupletter – de var långa. Texten handlar både om dagsaktuella och historiska personer. KG s medarbetare ser ut över publiken och tar mod till sig och frågar KG om det inte är läge att sovra lite i den komplicerade texten. Publiken kan ju omöjligen känna till allt detta. Men detta bekommer inte KG, som arbetar efter principen att om publiken inte känner till detta så får den ju kännedom om det genom mig. Eller också tog han till det kortare och koncisare: DOM SKALL FOSTRAS!  KG krävde mycket av sin publik, vare sig den fanns i teatersalongen eller i folkparken. Hans absoluta krav på att texten måste höras oavsett omgivning ledde en gång till att han avbröt framträdandet, banade sig väg genom folkvimlet till folkparkschefens vagn och helt sonika beordrade denne att karusellerna skulle stå stilla medan han uppträdde. Med sin frack och höga hatt såg han något malplacerad ut i folkvimlet sägs det.

 

Vad kan då KG ha sjungit vid sitt framträdande i Simrishamn? Om han sjöng en visa med skåningar i skottgluggen fick sig nog Piraten en släng av sleven emellanåt. Eller kanske Sten Broman eller någon annan av Lunds profiler. Om det utspelade sig i mitten av 40-talet är det högst sannolikt att Skåningen med stort S, Edvard Persson fick sig en och annan smocka i kuplettform. Denne hade medverkat i flera av KG’s revyer på 30-talet, bland annat i rollen som en mycket porträttlik Per Albin Hansson men senare kom relationen dem emellan att bli ansträngd. Eller snarare KG’s relation till det som EP stod för- I botten fanns säkert att KG var väl medveten om att i fråga om publiktillströmning till folkparken kunde han inte mäta sig med den store Skåningen. Men det var säkert inte bara satiriska utan också rent underhållade kupletter som framfördes. Det fanns t ex en trevlig kuplett med titeln Våren i Skåne. Inte omöjligt att han uppträdde tillsammans med Lunds primadonna Cilla Ingvar, som tillhörde KG’s stall på 50- och 60-talen och som enligt Uno Myggan Ericson sjöng KG-kupletter bättre än KG själv. Det vill inte säga lite. När hennes far och KG möttes första gången skall följande replikskifte ha utspunnit sig.

 

– Detta är professor Ingvar i Lund, specialist på lilla hjärnan.

– Så trevligt att ha en liten filial i Lund!

 

Han sjöng också kupletter på begäran vid sina framträdanden. Om till exempel någon ung herre önskade den populära ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” brukade KG replikera:

 

– Det kan ju vara ens eget fel också.

 

Beträffande Piraten så finns en historia i flera versioner om hur han såg KG i Simrishamn och utbrast:

 

– Det var fan vad Karl Gerhard är kvick!

Då sade kommunfullmäktiges ordförande som satt bredvid:

– Javisst, men han gör ju inget annat.

 

Det är osäkert om KG fick kännedom om detta replikskifte, men det hade nog roat honom. Han var inte sen att uppskatta andras kvicka repliker om de träffade rätt.

 

Ingen scen var som sagt för liten för KG, och följande ordväxling som Stig Järrel förmedlar i en av sina memoarböcker är ett utmärkt exempel. Någon i KG ’s ensemble beklagade sig en gång över den bristande standarden vid landets folkparksscener. KG svarade:

 

– Man får anpassa sig. Jag kan tala om för dig att jag har stått på ett matsalsbord i Värmlandskogarna och sjungit mina visor.

 

/Andreas Österberg

Gästbloggare, bibliotekarie och Karl Gerhard-expert

I museets arkiv finns detta instruktionshäfte som från början följt med ett vackert, mörkt mossgrönt kyl- & frysskåp från tidigt 70-tal. 1974 närmare bestämt. Folkhemmet hade fått sig en ny, ung kung, men någon drottning hade vi ännu inte. Men det gjorde inte så mycket – vi hade ju fått Abba! Inköpt och installerat till egnahemshusets senaste uppfräschning innan den som pågår just nu under 2010-talet. Husqvarna Regal heter det. Regal som i regent; den här gröna vitvaran regerade! Äger hade vi sagt idag. Svensktillverkat. Inte för att det var något försäljningsargument, snarare var det en självklarhet att landet producerade det bästa som fanns att få inom ett antal sektorer. Svenskt, hederligt och ordentligt – och finns det över huvud taget någon chans att nämna landsmannen Baltzar von Platen i samband med kylskåp så gör man det. Även om han egentligen jobbade med helt andra konstruktionsprinciper.

 

Efter att ha kört med både is som källa till kylan sedan slutet av 1800-talet och fotogen sedan 1920-talet, revolutionerade den kompressordrivna kylan mathållningen framåt slutet av 40-talet. Industrin lärde sig transportera fryst mat över långa sträckor, fabriksanläggningarna kunde centraliseras och maten blev allt mer homogen tills de lokala särarter på menyn som fanns kvar krympte till att bli anekdoter på julbordet. Redan en bit in på 50-talet hade man blivit bättre på förpackningar vilket gjorde att man gick tillbaka till kyla för de flesta varor. Kylt från fabriken, kylt under transporten och kylt hela vägen via butiken till kylskåpen som under den här tiden allt mer blev var hushålls egendom.

 

Vad hade man i kylskåpet 1974? Eller snarare, vad hade man i kylskåpet i annons- och broschyrvärlden?  Vi får anta att broschyren på samma sätt som vår nutids lägenhetsannonser visar upp en tillputsad verklighet – en verklighet som inte riktigt, riktigt finns men som utgör idealbilden av hur det ska vara. Broschyren riktar sig ju inte till vilken byfåne som helst, utan till dem som varit så pass moderna och framåt att de köpt ett nytt, dyrt och fint kylskåp av allra senaste modell.

 

Det slår en att det är väldigt mycket fabriksburkar och konserver! De få grönsaker vi hittar är nogsamt inplastade från fabrik. I vår nutids motsvarande reklam ska man ha färska, fräscha och kulörta råvaror – helst direkt från den ekologiska odlingen, men utan någon som helst tillstymmelse till jord och utan de knölar och prickar som verklighetens grönsaker har. Gärna somriga jordgubbar, på gränsen till fluorescerande röda. Och i frysen glass. Alla barn gillar glass! Det är möjligt att det är ännu fräckare att åka skateboard och leva på mikropizza – men att lägga ut tjugo, tjugofem tusen på en kyl & frys innebär trots allt en viss vuxenpoäng. Och vuxna, de har barn.

 

1974 var hemmafru fortfarande en av de vanligaste sysselsättningarna för kvinnor. Även om man var modern av sig och även om man handlade kyl- och frysskåp i senaste trendfärgerna hade inte förnyelselustan och fantasin räckt längre än att de flesta kök fortfarande regerades av kvinnor. Men det var hemmafruar som tillsammans med resten av matvarusektorn stod under myndigheternas stränga och vetenskapligt grundade kontroll. Fabrikerna som producerade det människor stoppade i sig sågs som kliniska laboratorier, och det som de släppte ut genom sina bacilltäta luftslussar det var lika säkert som astronauternas mat på tub. Tyvärr var väl både smak och utseende ungefär densamma…

 

Nu i början av januari 2012 har det gamla gröna kyl- & frysskåpet till sist gått hädan. I snart 40 år har det troget tjänstgjort dygnet runt – men nu har det ersatts med ett nytt, lågenergiklassat med utsida i rostfritt ”EasyClean” stål. Om det nya skåpet kommer att stå där i 40 år återstår att se, liksom vad den tidens broschyrer kommer tycka att man ska ha hemma i kylskåpet.

 

/Marcus Marcusson

Österlens Museum