omsamlingarna

Bärsärken var en hednisk krigare, under nationalromantiken ofta beskrivna som någon slags elitvikingar som höga på svamp och malört och som iklädda björnskinn gick löst på kloster och slott i den civiliserade världen. Bevarade skildringar från de vikingatida plundringstågen, skrivna av skräckslagna munkar som överlevt, beskriver dileriska vildar med obefintlig social kompetens – men desto mer maskulitet. Pälsens hår blir här en intensifiering av alla de vilddjursegenskaper som representeras av en riktig karls håriga bringa.

Varför klär man sig i päls i dag? Inte för att gå bärsärkagång i alla fall. Från första början var det inte så svårt; det var en av alla delar man fick ut av ett djur, antingen som man fällt i jakten, eller från tamboskap som slaktats. Det har historiskt fram till helt nyligen funnits en poäng att ta till vara så mycket som möjligt av en djurkropp – att kasta någon del av moraliska skäl eller andra floskler hade inte fungerat i en värld som konstant lever på överlevnadsgränsen. Dessutom var ju pälsen varm och bekvämt vattenavvisande.

Idag har de flesta av oss inte mycket kontakt med den kommersiella djurhållningen. Och var och en som någon gång sett TV-nyheterna har blivit upplyst om vedervärdiga förhållanden på pälsfarmarna – och päls som klädsel har blivit allt mer tabu. Då är skinn från tamboskap mer accepterat. Även om vi logiskt vet att exempelvis en fårpäls har sitt ursprung i djur som fötts upp blott för att dödas, är skinnet mer eller mindre en restprodukt från köttproduktionen – och emotionellt kan man överlåta ansvaret till ”myndigheterna” som vi förutsätter ser till att allt går rätt och redigt till.

Att ikläda sig ett dött djurs skinn kan också ses som en manifestation att man som människa står över djuren. Det finns en uråldrig tradition som moraliskt tillåter människan att ta död på andra levande väsen – det finns bekräftat i såväl bibel som i andra mytologiska sammanhang. Men jakt vare sig är eller har varit något som vem som helst kunnat ägna sig åt ohämmat. Jakträttigheterna har varit hårt reglerade, såväl som på privatägda marker som på statens ägor. Att klä sig i päls från ett djur man själv fällt har åtminstone efter förhistorisk tid varit förbehållet markägare eller sådana som lyckats få jakträttigheter av denne, vilket redan tidigt gett pälsen en exklusivitet. Idag är tillgången till pengar det viktigaste pondusmåttet – och päls, det är dyrt. Ett högt pris gör i sig egentligen inte ett klädesplagg exklusivare – snarare är det att det utesluter den stora massan som för både plagg och bärare uppåt på statusskalan.

Har man ett extraordinärt stort behov av att visa sin högre position gentemot andra personer vore det förstås än effektivare som statussignal att klä sig i lägre stående människors hud. Vad sägs om en piffig vårjacka i städerskeskinn? Eller ett par snygga stövlar i Fas 3:are? Näe, människor får inte äta av varandra och inte heller sy varandras skinn till handväskor. Det är en allmängiltig logisk-etisk regel som finns reglerad i både sociala regelverk som inom lagstiftningen. I den kristna tradition vi lever i är visserligen allt som Gud skapat heligt, men människan är såsom den stora upphovsmannens avbild ett snäpp extra helig och får inte nyttjas på det sättet ens om hon eller han självdött; brott mot griftefrid heter ju det.

Djuret på bilden är ingen björn. Det är en stackars mjällig räv som slutat sina dagar som en pälsboa och slutningen hamnat i museets textilmagasin. Den håller nog inte riktigt hela vägen om man ska leka Beowulf – men den var säkerligen exklusiv på sin tid, och dög nog alldeles utmärkt till att annonsera en hög status.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

En smått fascinerande glasplåt föreställandes Östra Tommarps första stationshus. Fascinerande för att det är ett sällan avbildat hus – den enda vi har i museets bildarkiv – men också för att den som bilder gör berättar så mycket. Byggt till ångspårvägen Cimbrishamn-Tomelilla Järnvägs (CTJ) invigning nådens 1882. I trä, vilket ju kan ses som litet anmärkningsvärt i sydöstra Skåne – men kanske inte är så konstigt eftersom det polisongprydda kompisgänget bakom många av Skånes järnvägar och andra industriella projekt under den här tiden var ungefär detsamma, och där det på skånskt manér förstås fanns allehanda godsherrar och grevar – markägare som hade skog på sina ägor och säkerligen sponsrade sina projekt med billigt virke.

Vi har vare sig datum eller andra uppgifter – men kan man kanske hitta ledtrådar som ringar in ungefärlig tid? Flaggstång finns, men dessvärre är ingen flagga hissad. Sillsallaten, det vill säga unionsflaggan, hade annars varit ett säkert tecken på före eller efter 1905. Gumman som är på väg in från höger säger inte heller så mycket, hennes klädsel hade lika gärna kunna vara mitten av 1800-talet. Saken hon har baktill är svårtolkad – det fanns en motsvarighet man bar innanför kjolarna, som en hemmagjord krinolintolkning ungefär, men vad det här är förstår vi inte riktigt. Men några saker vet vi ganska säkert. Till att börja med ersätts trähuset 1914 med det nuvarande i tegel. Riktigt varför vet vi inte; det finns en notis i tidningen att de nya stationshusen här och i Järrestad var mer tidsenliga byggnader – ”änkla och stilfulla med en ljus fasad”, byggda i modernt håltegel levererat av ”Sydsvenska leantegelfabrikerna” i Malmö. Hade man helt enkelt behövt mer utrymme hade man väl byggt ut – det inträffade då och då när banvakters och andra anställdas familjer svällde. Kanske var man fullt förståeligt litet skärrad efter att Tommarp eldhärjades ordentligt i mars 1911, eller så var kanske huset helt enkelt dåligt konstruerat; ångspårvägen byggdes med pressad budget så det är möjligt att man snålade litet väl mycket? 1914 elektrifieras dessutom Tommarp genom att anslutas till kraftledningen som byggdes mellan Tomelilla och Simrishamn. Kanske ansågs det gamla trähuset inte lämpligt att dra in el i?

T-semaforen visar ”kör varsamt” för tåget som rullar in västerifrån – respektive ”stopp” från vårt håll. Under början av 1910-talet ändrades vinkeln 45° nedåt till lika mycket uppåt eftersom det fanns en risk att en trasig semafor – exempelvis på grund av en avnött vajer – kunde resultera i att vingen av misstag hamnade i kör-läge. Hellre då en vinge som ställde sig i ”stopp” om den fallerade kom man på, en princip som fortfarande gäller. Runt 1910 ändrades dessutom stavningen till Tommarp med två ”M” – så då kan vi dessutom vara ganska säkra på att den uniformerade mannen längst ut på plattformen är Stationsmästare Ola Larsson (*1861 †1912) som hade tjänsten från att CTJ öppnades fram till sin död.

1906-12-16 får Tomarp enligt en tidningsnotis rikstelefonväxelstation, bemannad av skomakare N. August Ingvardsson, som också byggt huset där begivenheten håller till. Kanske gick starten litet trögt men i en annan notis i december 1908 radas åtta abonnenter upp i tidningen med namn och hemvist – det här var långt innan PUL! Samma notis konstaterar att vare sig mejeriet eller järnvägsstationen är anslutna, men att de väntas kopplas in helt snart. Ska vi gissa på början av 1909? Man ser några stolpar längs banvallen, med fler trådar än vad järnvägen rimligtvis använt själva – vid den här tiden använde de flesta banor fortfarande entrådssystem för sin interna kommunikation. Det innebar kasst ljud och att det ringde i alla telefoner längs banan samtidigt, med olika ringsignaler till olika mottagare – litet som morse-kod. Men det finns en möjlighet att ledningarna bara passerar byn; det var vanligt att järnvägsföretagen upplät utrymme invid banvallen till telefon- och telegrafledningar – mot ersättning förstås. Vi ser hur som helst ingen anslutning till stationshuset. Gaveln mot oss vore den logiska platsen att koppla in trådarna på – den andra gaveln befinner sig obekvämt nära flera träd, och långsidorna undvek man för att slippa bekymmer med nedrasande snö. Undantag finns givetvis – men det kan ju tyda på att det är innan rikstelefonen.

Nå, hur ser det ut i andra änden av skalan – hur tidigt kan det vara? Från och med juli 1896 köptes CTJ av och fusioneras in i Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) som tillsammans bildade Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ). MSJ sätter genast fart med att höja standarden på den tillkomna sträckan; bland annat byts rälerna mot tyngre – vilket blev klart 1898 och innebar möjlighet att köra snabbare och med tyngre fordon. Spåret på bilden är svårbedömt eftersom man ballasterade med grus på den här tiden. Loket på bilden är iallafall en av MöToJ:s nummer 1-5, Trollhättanbyggda maskiner för ”riktig” järnväg, alltför tunga för att kunnat gå på CTJ:s klena ursprungsspår, vilket då torde berätta att det är tidigast -98. Eftersom en ångspårväg med sin lätta och långsamma trafik generellt hade litet lägre säkerhetskrav på sig än en fullvärdig järnväg var det mycket som skulle fixas de här åren; signalsystemet, inhägnad av banvallen, vägkorsningar – med mera, med mera. Dessutom skulle MSJ givetvis ha en enhetlig grafisk profil. Det ordet fanns nog inte på 1890-talet, men det hindrar inte att skyltar och uniformer med mera skulle vara ensartade. Utifrån tillgängliga bilder bytte man typsnitt runt den här tiden, men det är svårt att säga exakt när. Tyvärr går det inte att se vad det står till vänster på ortsskylten – men troligare fem bokstäver som i Malmö än nio som i Tomelilla. Till höger står det gissningsvis "Simrish."; sju bokstäver.

Vad fick vi då ur den här glasplåten? Ganska mycket skulle man kunna säga. Sammantaget är vi inte helt fel på det om vi säger det ofta med grova marginaler använda ”runt sekelskiftet” nittonhundra, kanske med en förskjutning framåt till mitten av nittonhundratalets första decennium.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Vaxad huvudklut ur textilmagasinets gömmor. Från Ingelsta härad, det ser man på spetsen. Typ mitten av 1800-talet. Vaxet blänker fortfarande såhär över 150 år senare – en yta som påminner om ytan på vår nutids trend med svarta, litet blanka jeans. Man undrar om dessa kommer att blänka om halvannat sekel, ens om de får ligga oanvända i ett textilmagasin?

Varför anses blankt vara så fint? Varifrån kommer egentligen modet med blanka kläder? Man ser blanka jackor och byxor och lackleggins – inte sällan är det något man tar på sig för att vara litet fin, till fest. Den självklara kopplingen torde vara överhetens benägenhet genom historien att klä sig i det dyraste tyg som finns; siden. Siden är dyrt. Siden är fint. Även om det långt fram i tiden var både juridiskt och moraliskt otillåtet att klä sig på ett sätt som inte speglade ens sociala tillhörighet, har överheten alltid varit en inspiration och ett föredöme – det kunde ju vem som helst läsa sig till i första bästa katekes att desto högre upp i samhällshierarkin, desto felfriare moral, och därmed desto genare väg till paradiset. En morot god som någon! Idag är det vår tids föredömen; artister och skådisar och TV-kändisar som sätter agendan – ett massivt utbud av veckotidningar och oräkneliga modebloggar hjälper oss andra genom att föra en evighetsdiskussion om vad som gäller just nu. Men allt eftersom  trendernas ursprung sipprar nedåt genom folklagren förändras och anpassas de – när påfundet tillsist når de breda massorna är det ofta så förändrat att det kan vara svårt att se släktskapet med originalet. Ta de blanka jeansen som exempel; skinnbyxor har varit poppis i olika sammanhang. Svarta i smal jeansmodell var stort i San Franciscos gay- och MC-subkulturer på 60- och 70-talen. De kom att representera ett vilt undergroundleverne, en frånvändhet från mainstreamsamhället. Adopterade av exempelvis hårdrocken har de fortfarande en roll som trotsiga, vågade och alternativa. De svarta, blanka jeansen kan alltså sägas ha ett avlägset släktskap med en värld av knark, brott och utmanande sexualitet – men när de dras på i Brantevik eller Hammenhög har de för länge sedan lämnat wild n' crazy-stadiet och blivit något som bara är snyggt.

Nu var inte allt tyg som blänkte siden, det var så pass dyrt att inte ens de rikaste vare sig kunde eller tilläts slösa med det hur som helst – men jodå, det fanns flera bra substitut! Redan i nådens och Kund Sigismunds 1599 får vi litet förmanande veta att:

”Jngen af förnemligare fålck låte lijckkijstan mädh fijnt klädhe Sijden eller annat kostbart tygh, utan allenast mädh Slät rask (om han will) eller annat af thess wärde, öffwerdraga.”

Siden, fine, men inte på likkistan! ”Rask” är inte bara ett välkänt soldatnamn, det är också ett ylletyg där ena sidan är glänsande blank som, just det, siden!  Betyder det att rask-tyget ska betraktas som ett fake-siden, något man luras med? Nja – på samma sätt som coated-jeansen knappast kan tas för skinnbrallor annat än vid en väldans hastig titt i förbifarten. Men det är nog inte heller meningen – det märkliga med trender som med en glaciärs hastighet genomgår en social inflation är att de mycket väl kan ta fasta på ”fel” saker. I sidentygets fall blev det den blanka ytan – inte följsamheten eller den försumbara vikten, eller ens det astronomiska priset – som kom att betyda fint och uppklätt, och som efter många om och men hamnade på de österlenska bondkvinnornas klutar. Fint ska det va'...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Här står de; Kronans käcka gossar – raka i ryggen som stolta furor, med hjälmen litet lagom käckt på svaj! Det höves dem som står redo att offra livet i kampen mot den lede fi! Nåja.

Soldaterna på bilden är inte där för att de har det som yrke – de är inkallade för att delta i en förhoppningsvis avskräckande muskelspänning i ett Sverige omgärdat av en värld i brand. I och för sig en muskelspänning med en tummes kraft jämfört med de stora drabanterna i världskriget, men i alla fall. När som helst kan någon av de stora få för sig att anfalla och då måste man stå beredd att åtminstone göra det litet krångligare att lägga beslag på landet.

Det är intressant att från det att Sverige omdanade sin krigsmakt – som det hette ända fram till 1975 – till värnpliktsarmé ett år in på 1900-talet, har i stort sett alla män och för all del många kvinnor fram till helt nyligen fått sig en grundutbildning i att vid behov försvara landet. I första hand har det då varit de grundutbildade värnpliktiga som har kallats in. Fram till säg ett decennium sedan har det varit en vanlig modell i många länder i ett Europa som i stort sett konstant befunnit sig i krig.

Frågan är vad man förväntas göra som inkallad soldat? För många är idén att förväntas dra ut i krig absurd. Dra ut i krig och försvara... Ja, vadå? Inkallningen är i och för sig inte direkt frivilligt – men det säger sig självt att fixa lojalitet och helst också hela civilbefolkningens välvilja är otroligt mycket mer genomförbart om man kan skapa en känsla av att det finns något att kämpa för. Vem är det man är juste mot, så juste att man riskerar liv och lem? En gång i tiden var det ens Herre man kämpade för – den hövding eller lokala småkung på vars mark man råkade bo. Senare blev makten allt mer centraliserad till en kung, vars fana och rike var det som fordrade lojalitet. Första egentliga brottet mot detta kom inte förrän vid den första franska revolutionen, när republiken – det vill säga själva statsskicket – blev det som skulle skyddas. Nästa gång det är dags för fransk revolution, 1830, blir Louis Philippe krönt till fransmännens kung, och då blir det för första gången aktuellt för en europé att ge sig ut i krig för att i någon mån försvara sig själv och det man är del av. Som en anekdotisk parantes kan nämnas att det är samma Louis Philippe som inrättar den Franska Främlingslegionen något år in på sin regeringsperiod – där även andra nationaliteter får chansen att försvara fransmännen.

I slutet av 1800-talet försöker väst-världen hämta sig efter en kraschad kolonialempirisk världsordning, och istället blir nationalstaten modellen man nappar på – och det är också då som många länder inför värnpliktsarmé. I en nationalstat står ju riksgränsen även för en avgränsning av ett område där man är och gör på ett eget sätt. Efter att Finland erövrades av Alexander I:s Tsarryssland 1809 tröstar sig Sverige med en union med Norge ett tag, men när inte heller detta höll fanns det plötsligt ett område på jordklotet där man föddes som svensk och pratade svenska, hade svensk kung och svenska traditioner – och det var man minsann både tacksam och stolt över. Plötsligt fanns svenskheten att ena människors försvarslusta kring; svenskheten och allt det vi har anledning att vara tacksamma över.

Men ska vi krångla till det litet pekar all forskning om gruppidentitet på att det är egentligen inte är hur vi är – utan snarare vad vi inte är, som utgör basen för gemenskapen. Listan över vad man inte är blir givetvis mycket längre, men det blir också lättare att hitta argument att ta till när omvärlden betraktas med skepsis. På samma sätt handlar utlänningarnas egenskaper om vad de inte är – de dansar inte små grodorna runt midsommarstången eller vad man nu tar till. Det innebär också att det går alldeles utmärkt med fördomar för att definiera icke-svenskarna; vi går ju inte i kortbyxor i läder som tyskarna och vi röker inte braj hela dagarna som holländarna. När svenskar slänger sig med samma gamla argument om allemansrätt och rena trottoarer när de lobbar för sitt land – vilket gäller de flesta när man är utomlands – handlar det med andra ord vad man anser att andra länder saknar.

Men hur var det då med den gamla soldattorparen, och hur är det med dagens militär på utlandsuppdrag i Afghanistan; de som fick och de som får betalt för att vara beredd på att kriga – för att låna ett ord från krigsfilmernas värld, var och är de mindre patriotiska? Som betald soldat spelar det ju egentligen ingen roll vad man försvarar, eller mot vad – man har skrivit på ett kontrakt och får betalt för att vara lojal. Punkt. Många av de lärde har funderat  på om när Folkhemmet dog; var det -73 när rekordårs-Sverige under oljekrisen för första gången på länge tvingades inse att det inte bara kunde gå framåt, att man måste bromsa ibland också? Eller var det -86 när Olof Palme sköts och landet väcktes ur sin oskuldsdröm? Eller var det när värnplikten slopades och försvaret av vårt land inte längre var en fråga för oss alla utan för några andra, några som får betalt för det, några som inte är som vi?

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!

Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.

Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.

En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.  

Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.

Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.

Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum