omsamlingarna

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Runt sekelskiftet 1900 var det på modet att hålla stora utställningar och mässor. Dessa var ofta rena propagandamanifestationer för staden de hölls i, för regionen och för all del för landet – någon gång inriktat på något särskilt gebit.

Bland de mer kända tillställningarna inom landet kan nämnas Industriutställningen i Göteborg 1891, Konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 och Baltiska utställningen i Malmö 1914 – alla med ett mer eller mindre uttalat syfte att visa upp hur modernt, industrialiserat och framgångsrikt Sverige blivit! Sverige deltog också i många utländska mässor och utställningar, bland annat i S:t Louis 1904, Berlin 1907 och S:t Petersburg 1908 – i vid den här tiden populära skandinavismens anda, ofta i samarbete med Danmark och Norge. På samma sätt var flera andra länder representerade i de stora svenska mässorna; på Baltiska i Malmö hade exempelvis de Preussiska statsjärnvägarna byggt upp en hall där man visade upp all den senaste tekniken man höll sig med – betänk vilka utrymmen som behövs till lok och vagnar så förstår man hur mycket pengar och energi man var villiga att offra! Detta var ju en tid när många av de media vi använder till marknadsföring idag knappt eller över huvud taget inte alls existerade, så ett av sätten att skryta och göra sig känd var att visa upp sig fysiskt.

Ofta var dessa mässområden synnerligen påkostade med ibland hela stadsdelar uppbyggda, kompletta med dammar och vattenspel, restauranger och annan underhållning och varför inte en spårvägslinje till och från området, och kanske ännu en som kunde skjutsa runt besökarna i guidade slingor. Men även om dessa påkostade anläggningar ofta var ritade av stora etablerade arkitekter och konstfärdigt utförda, var de också tänkta att rivas efter att mässan var avklarad, och därför ofta byggda i trä och gips och andra förgängliga, billiga material. Därför finns det idag oftast inte så mycket kvar att beskåda.

Nu var det inte bara de stora städerna som mässade; närapå var och varannan stad i landet visade upp sig och sina resurser i olika slags arrangemang. Simrishamn – såsom huvudstad i regionen – ville förstås inte vara sämre än de stora metropolerna, utan hade då och då olika utställningar. Bland mycket annat hölls en hantverksmässa sommaren 1921. Givetvis inte av lika storslaget format som de stora men ändock med allt mellan himmel och jord som staden och resten av Österlen hade att erbjuda i både produkter och sevärdheter – vid den här tiden var ju Österlenturismen etablerad så turistattraktionerna var viktiga att få med. De här mindre mässorna var ofta en märklig blandning mellan utställning, marknad och karneval – det gällde att ha något för alla så man drog så många besökare som möjligt!

På första bilden ser vi en flaggad och pyntad Storgatan med Havreborg på höger sida (då stavat ”Hafreborg”) med sin handelsbod ut mot gatan, fönstershoppande människor och en bit bort, minsann, en automobil! På andra bilden är det mer action; näringsidkare, föreningar och olika grupperingar paraderande genom staden med allt från roliga kostymer till hela hästekipage – och en vältalig publik av nyfikna som avnjuter spektaklet!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Envägs kommunikation är inget att ha. Det säger iallafall vissa, ofta som en kritisk kommentar till mediesamhällets överflöd av information i form av både ett oöverblickbart utbud av reklam och annan information. Dessa röster har i allmänhet rätt i att det är svårt att svara på budskapet på exempelvis en reklamaffisch som stirrar på en i busskuren. Vi förväntas svälja budskapet okritiskt och inte hålla på att ifrågasätta och krångla – ”köp våra jeans så blir du cool”, ack ja.

På flera håll i landet, inte minst här på Österlen, finns många hällristningar – vilket om något måste betraktas som just en envägs kommunikation. Envägs för att vi omöjligtvis kan ge någon respons tillbaka till de förhistoriska avsändarna – det finns inte ens något supportnummer som aldrig svarar. Men det innebär inte att vi inte kan ta del av budskapet. Tror vi iallafall.

En ristning är jämfört med exempelvis säg ett fotografi ganska klumpig – den är representativ, i betydelsen att man måste ha en förmåga att förstå vilket motiv en ristning föreställer, annars kan man missa kopplingen mellan ristningens utseende och den verkliga förebilden. Men detta är inget speciellt för hällristningar. Hur en sak eller en egenskap ska avbildas varierar över tid – det räcker att titta på något decennium gammal reklam och fundera på vilka egenskaper som var åtråvärda, respektive hur dessa gärna återgavs i bild på den tiden. Framtiden kommer kanske ha huvudbry över hur vi kunde koppla tvådimensionella avbildningar med tredimensionella förebilder – som dessutom ändras över tid, luktar och låter... Frågan är om det är ett stort problem? Ur ett mer filosofiskt plan är ju exempelvis både talat och skrivet språk goda exempel på representativitet; det finns ingen som helst koppling mellan vare sig det sagda eller skrivna ordet ”hund” – och en hund. Men det fungerar ju utmärkt att både säga ”hund” och att skriva det, och att bli förstådd – därför att vi lärt oss att med ordet ”hund” menas… Just en hund. Allt det som inte framgår av ordet hund – exempelvis hur en hund luktar – det har vi lärt oss och tar därför för givet. Då är frågan vad hällristarna tyckte var självklart att man skulle associera till när man använde sina motiv? Vi kan omöjligtvis känna hur dåtidens människor upplevde sin världsbild, men vi kan logiskt tolka ut vad de rimligtvis borde ha känt. På samma sätt som en reklamsnutt i TV vill få oss att associera till framgång och åtråvärda livsstilar, och därför är anpassad till nutidens världsbild, är givetvis budskapet på en hällristning anpassad till hur dåtiden uppfattade vad de ville ha sagt.

Ristningarnas motiv är uttolkade av en nutid som utgår från våra egna associationer – och i det mesta är forskarna säkerligen inte helt fel på det. Men man kan fundera på om alla motiv verkligen måste vara så ”på”? I reklamens värld finns det inget utrymme att koppla ihop en produkt med något ingen vill vara – ”tröjan si och så, pedofilernas favorit” hade inte fungerat, helt enkelt för att det är tabu med pedofili. Punkt. Men vad säger egentligen att hällristarna inte avbildade djur man blev kass i magen av att äta, skepp som var helt hopplösa för att de sjönk hela tiden och människor som ansågs helt puckade som drog ut i krig och dog istället för att hjälpa till hemma på gården? Antagligen har vi svaret i människors behov av att framstå i så god dager som möjligt, att skryta. På samma sätt som reklamsnutten vill få oss att koppla ihop en produkt med ett framgångsrikt leverne – det vill säga att befinna sig högt upp i flockhierarkin – ville antagligen människorna bakom hällristningarna mycket hellre berätta hur jävla balla de var!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.

I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.

Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Carlssons Foto på Järnvägsgatan i Simrishamn, en av minst en fotograf och fotohandlare i var och varannan liten ort åtminstone in på 1980-talet. Förutom att ta ett och annat porträtt, vad sysslade egentligen alla dessa fotoaffärer med? Svaret är förstås att de sålde kameror, film och andra tillbehör, framkallade och kopierade, och allmänt servade alla glada amatörer som ”knäppte kort” i den fördigitala tidsåldern.

George Eastman, mannen bakom Kodak, uppfann inte som det ibland påstås kameran men han var definitivt den som lyckades lansera fotografin på bred front, och då huvudsakligen riktat mot en amatörmarknad – det vi idag skulle kalla en hobby – med säljande deviser som ”Ni trycker på knappen – vi gör resten”. I konungariket Sverige slog amatörfotografin genom stort runt sekelskiftet 1900; det bildades föreningar, det skrevs handböcker och det gavs kurser – ofta i de lokala fotoaffärernas regi.

Fotar gör man med fördel utomhus, vilket gjorde att kameran ofta och gärna följde med på de under den här tiden så populära naturvistelserna – här i våra trakter framförallt på stranden eller vandrandes i bokskogen. Att befinna sig i naturen betraktades vid den här tiden som någonstans i sfären motion, sport och även andlig rekreation. Trenden var ett resultat av den Nietzscheanska vitalismen där normen var en hälsosam och (fysiskt och mentalt) stark och förstås nationalistisk övermänniska, en stolt, svårimponerad, idrottsdyrkande naturalist. Inspirerad av motsvarande tyska rörelse blev nakenheten en viktig parameter framförallt bland sundhetssträvande män. I och med nakenheten snarast förstärktes uppdelningen mellan män och kvinnor, varför umgänget ibland hamnade i gränslandet mellan det homosociala och den fortfarande illegala homoerotiken. Det mer promiskuösa badlivet där båda könen glatt badade tillsammans uppstår till en moralisk omvärlds förskräckelse först ett par decennier senare, och har då föga med det sundhetsivrande idealet att göra.

Den ständigt närvarande kameran gjorde att det uppstod en offentlighetskultur inom rörelsen, där det handlade om att både betrakta och att samtidigt bli betraktad – faktiskt inte helt olikt nutidens online-voyeurism. Amatörfotografins viktiga roll inom rörelsen blir särskilt tydlig när man betänker att det i decennier diskuterades om fotografi skulle anses vara en sport. Det blev den i och för sig inte, men däremot blev ju idrottande kroppar populära som motiv. I tidningar som Hälsovännen och Ny tidning för Idrott publicerades reportage som visar mer eller mindre adamitiskt klädda (d.v.s. nakna) natur- och idrottsdyrkare kollektivt utövandes sin ideologi. På vissa håll – ännu vanligare på kontinenten men för all del även här – tydliggjorde man sin distans från samhället genom att hålla till bakom avskärmande plank eller murar, i anläggningar som kunde rymma både bassänger, hopptorn och bastubad. Många av de tidigare varmbaden blev från början byggda just för detta ändamål.

Om nu någon tycker att detta människoideal liknar det som nazisterna höll sig med, så tycker man helt rätt. Den sociokulturella delen av både tysk och svensk nazism är i stort sett den som beskrivits här ovan – och jodå, de facto var Adolf Hitler både Nietzsche-anhängare, sundhetsivrare och flitig amatörfotograf!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Det är lätt hänt att man föreställer sig att samhället ”förr i världen” i stort sett bara befolkades av män – ungefär som när TV-nyheterna visar demonstrationer från fjärran länder där patriarkatet fortfarande är totalt. Men faktum är att den industriella epoken förde med sig en mängd sysslor som gärna och ofta befolkades av kvinnor. Det var bland annat vanligt förekommande att hustrun till exempelvis fyr-, ban- och skogsvaktare fick en deltidsanställning som fungerade att kombinera med hushållsansvaret. Andra yrken – inte på något vis okvalificerade men kanske litet mindre macho än sjöman eller stenhuggare – blev snabbt klassade som typiska kvinnoyrken. Vissa branscher, som exempelvis servering av mat på nivån snäppet under de mest kvalificerade restaurangerna, var en nisch som uppstod i och med det myckna resandet under 1800-talets andra halva – och som snabbt accepterade kvinnor som företagare och entreprenörer. Postverkets expansion innebar också en mängd nya tjänster, där de mer ansvarsfulla posterna som hanterade värdehandlingar var reserverade för män, men som annars inte sällan sköttes av kvinnor.

På vykortet har vi två av Järrestads viktigaste personer; Stinsen och Ingar Jönsson, mer känd som ”Post-Ingar”. Hon föddes 25 mars 1834 i Gröstorp och bar åren 1876 – 1882 posten sex gånger i veckan mellan Simrishamn och Gladsax för att 1883 – 1909 byta till sträckan Järrestad – Gladsax. 1909 övertogs sträckan av en dotter till Post-Ingar. ”Stinsen” är vi litet mer osäkra på, men det torde vara Carl August Lönblad – född 7:e februari 1850 i Nårunga i dåvarande Älvsborgs län – som hade tjänsten som Stationsinspektor (d.v.s. ”Stins”) från att stationen invigdes 1882 till 1905, då Järrestad klassades ner till att ha stationsföreståndare av den lägre tjänstegraden Stationsmästare – vilket Lönblad skötte (med sänkt lön får vi förmoda) till 25:e mars 1912 när han avled.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

På det här vykortet har vi inget datum, men vi vet att platsen är Vitaby station längs Ystad-Brösarps Järnväg (YBJ) och att det är tidigt 1900-tal. Här invigdes järnvägen 1901 så tidigare än så är det med andra ord inte.

De flesta ser ut att vara på väg härifrån. Vad har då alla de finklädda människorna haft för sig i Vitaby kan man undra? En kvalificerad gissning är att de har varit på marknad; troligtvis har de kommit hit för att ta sig vidare kilometrarna till marknadernas übermarknad - den i Kivik, som både är bland de största men som dessutom har en diger historia sedan Hansans dagar. Eftersom Kivik inte har någon järnväg var Vitaby det närmaste man kunde åka tåg till, och resterande sträcka fick man avverka antingen med apostlahästarna eller per någon av de lokalboende som ställde upp och skjutsade för en skälig ersättning.

Möjligheten att åka på över-dagen-utflykter, och varför inte till en av de myllrande marknaderna, rimmade väl med den natur- och national-romantik som var så populär vid den här tiden – och kan mycket väl ses som starten på Österlen-turismen. Var alla människorna kommer från vet vi inte, men en ledtråd kan vara att Ystad-Brösarp inte hade något eget rullande materiel utan trafikerades av den betydligt äldre, större och ekonomiskt stabilare Ystad-Eslövs Järnväg – destinationsskylten på boggievagnen till höger kan alltså gissningsvis visa Ystad eller kanske Kristianstad. Eller något annat – det förekom att man satte in extratåg från olika håll till bland annat Kiviks marknad, som då vände just i Vitaby.

Vitaby är för övrigt ett utmärkt exempel på ett litet stationssamhälle som uppstod en bit från den tidigare centralpunkten kyrkan. Den tidigare bebyggelsen degraderades till kyrkby och ett nytt samhälle med bland annat postkontor, bank och lanthandel växte upp koncentrerat runt torget vid stationshuset. Nu när transportmöjligheterna i större skala så möjliggjorde blommade en fruktindustri dessutom upp. Sedan fylldes snabbt på med hotell, bensinmack och bageri – och mycket annat.

Men det var inte bara romantiserande turister som besökte den pittoreska landsbygden och dess marknader; även städernas affärsmän kunde nu mycket friare välja och vraka var de vill köpa upp matvaror och andra produkter till vidareförsäljning – och plötsligt har vi något som mer och mer påminner om den marknadsekonomi som i och för sig funnits på ett teoretiskt plan länge, men som först i och med den nya rörligheten blev möjlig att utöva fullt ut i sinnevärlden.

Seden att ge ut händelser vid sin järnvägsstation på vykort kan tyckas märklig för dagens människor – men det kan liknas vid när webben började spridas mer allmänt på 1990-talet och var och vartannat företag, förening och myndighet fick bråttom att skaffa sig en webbsida. Dessa tidiga webbsidor var kanske inte så märkvärdiga vare sig utseende- eller informationsmässigt, men de visade att man ”hängde med” – på samma sätt som vykortet på stationshuset visade att man var en del av det kontinentala nätverk som järnvägen utgjorde.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Platsen är Borrby i Ingelstads härad, Kristianstads län – det är så att säga ganska uppenbart. Året är 1894 och dagen är den femte oktober. Det vet vi för att den dagens action i Borrby var invigningen av järnvägen; Ystad-Gärsnäs Järnväg (YGJ). Vi vet också att när Ystad-Gärsnäs några år senare köpte upp den lilla grannbanan Gärsnäs-StOlofs Järnväg (GStOJ) höll man hårdare i plånboken och hoppade frankt över nyinvigningsfestligheterna, så den dagen är det ju inte.

Men nu är hela stationsområdet lövat och pyntat, människorna har iklätt sig sina propraste kläder, flaggorna smattra glatt i vinden! Att järnvägen kom till byn var alltid en stor händelse – inte sällan med påkostade festligheter och fint besök. Lyckades man inte locka dit konungen att hålla tal och sprida kunglig glans fick man kanske nöja sig med landshövdingen, i och för sig inte det sämsta. Nu kunde man plötsligt resa och frakta varor mellan orter på en bråkdel av tiden det tagit tidigare, men den största och mest omstörtande skillnaden i människors liv som järnvägen innebar var kanske inte helt uppenbar såhär från början - den omsättning av influenser och nya idéer som alla nya människor utifrån på sikt innebar.

Järnvägen var också – speciellt för mindre byar – bland det absolut dyraste projekt man varit med om; den korta och enkelt byggda banan på Österslätt hade gått löst på inalles 801725 kronor – det motsvarar dryga 50 miljoner i dagens värde mätt i konsumentprisindex. På en höft motsvarar det 150 genomsnittliga årslöner idag och flera hundra årslöner för en dåtida arbetare.

Men det var inte alltid enbart positivt för alla – vissa förändringar som järnvägen förde med sig var av det mindre roliga slaget. Av topografiska skäl, på grund av ekonomin under bygget, eller i vissa fall på grund av skepticism bland de lokala makthavarna, hamnade järnvägsstationen ibland en bit från samhället – vilket ofta resulterade i att en ny bebyggelse växte upp runt stationen och att det gamla centrum – nu ofta benämnt ”kyrkby” – förlorade sin betydelse. På bilden ser vi hur kyrkan tittar fram avundsjukt bakom stationen, som en representant för det gamla, lokalt orienterade, samhället – och som just den här dagen förlorat sin position som det viktigaste i byn till tekniken, omvärlden och framtiden.

Hack i häl med järnvägens utbyggnad kom att Postverket spred sina domäner – vilket i sig ju var positivt. Möjligheten att transportera brev och paket på räls gjorde att nya postkontor växte upp som svampar ur jorden, antigen i stationshuset eller i en egen byggnad i närheten. Med alla dessa nya post- och järnvägsorter kunde det hända att ortsnamn krockade eller var förväxlande lika – och därför måste justeras. Exempelvis blev Tranås på Österlen som postort Skåne-Tranås för att inte riskera att förväxlas med Tranås i Småland. Andra orter blev helt enkelt tilldelade ett nytt namn. Borrby fick i alla fall ligga kvar där det låg och heta vad det hette.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Demonstration på Stortorget i Simrishamn – ska vi gissa att det är 1:a Maj?

Bilmodellerna berättar att det är efterkrigstid – vi ser bland annat ett par Morris Minor, som började tillverkas 1948, och Opeln längst ned till höger med sin läckra pontonkaross för oss rentav in på 50-talet.

Att man tagit sig hit med bil är det inte så mycket att orda om, och såhär under den tidigare massbilismen går det rent av för sig att delta i demonstrationen med bil! Något decennium tidigare hade mängden parkerade bilar varit en bråkdel av vad den är nu på 50-talet – förutom några få privatbilar hade vi kanske sett några lastbilar med varor till butikerna, och inte alls omöjligtvis någon hästdragen vagn.

Idén billig-bil-för-alla dök upp som en viktig ingrediens i folkhemskonceptets tyska förlaga Volksgemeinschaft under 1930-talet. Alla känner vi till folkabubblan – Volkswagen Typ 1 som den egentligen heter – som inte bara fick ut det tyska folket på det nyanlagda Autobannätet, men som dessutom blev den bilmodell som tillverkades under längst tid; den sista Europabyggda bubblan lämnade fabriksbandet 1978 men den fortsatte att tillverkas i brasiliansk och mexikansk regi i ytterligare ett kvarts sekel! Inte illa för en modell där första skissen är daterad 1934… Även om tyskarna kan sägas var först, var de inte ensamma om idén – men eftersom det kom ett världskrig emellan kom de flesta konkurrenterna litet senare; exempelvis kontrade fransmännen med sin Citroën 2CV och Sveriges motsvarighet kan med litet vilja sägas vara Volvo PV 444.

En snabbt förbättrad ekonomi, en industri befriad från krigsproduktion och en allmän förbättring av välfärden bidrog till massbilismens breda genomslag i Europa. Snart kom bilen att bli en av de materiella statussymboler som den framgångsrike folkhemsmedborgaren gärna skulle sträva efter. Bilen erbjöd både imponansfaktor och en tidigare aldrig skådad rörlighet; nu blev bilsemester populärt, först med ett tält i bagageluckan och senare gärna med tillkopplad husvagn. Åtskilliga är de gulnade familjealbumkort som visar unga 30- och 40-talistpar på semester med transportmedlet den egna bilen stolt parkerad i bakgrunden.

Inspirerade av framförallt amerikansk biofilm uppstår snart olika former av subkulturer runt bilen – raggare och andra former av ”motorburen ungdom” blir en besvärande skräckfaktor i samhället. Efter att ha tittat på James Deans tuggummituggande kamp mot etablissemanget under några års tid skrämmer Ernst-Hugo Järegård 1962 slag på folkhemmet som huvudrollsinnehavare i filmen ”Raggargänget” – den första i en lång rad inhemsk ungdomsfilm kretsandes runt bilen – och på många sätt starten på en kultur som många associerar en hemvävd USA-dyrkan med både bilar, stil och musik på programmet.

Många av de egenskaper bilen tilldelades under 40- och 50-talen är fortfarande giltiga i dagens samhälle – många visar gärna sin ekonomiska framgång just per en dyr bil. Men bilen möjliggör också mycket; i dagens samhälle hade det varit svårt för många att inte ha bil. Att bo på landsbygden hade i sig varit en rejäl utmaning. Att storhandla, hämta och lämna sina barn på dagis, träningen eller stallet är alla vardagsfenomen som till stor del uppstått på grund av människors tillgång till bil. Baksidan av all bilkörsel är förstås att det rimmar illa med den miljömedvetna tid vi lever i – vilket i sig egentligen inte är bilens fel, även om det ofta framställs så i debatten, utan den förbränningsmotor den fortfarande allt som oftast drivs av, men det är en annan diskussion.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

”Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.”

Detta citat känns som ganska typiskt för hur många vuxna ser på ungdomen – kort sagt fullständigt, komplett och totalt hopplösa! De degenererade egenskaper som de vuxna irriterar sig på är konstant desamma, generation efter generation, men hur dessa egenskaper tar sig praktiskt uttryck varierar förstås med tid och rum. Oavsett om de unga roar sig på lövade dansbanor, om de åker moped eller spelar datorspel får dessa sysslor eller attribut alltid en symbolbetydelse som står för dåliga egenskaper.

Framåt 1940-talet håller det som kommer att bli ”ungdomsrevolutionen” att blomma upp, det USA-inspirerande fenomen som kommer att skapa tonåringen som begrepp. I denna kultur är biograferna viktiga; att gå på bio är ett sätt att umgås och att snappa upp influenser från omvärlden – en omvärld vida större än det trångsynta lokalsamhället. När man inte går på bio gick man gärna till ett annat fenomen som växer fram i tätorterna; på café. På dessa konditoriernas efterträdare kunde man umgås och spana på varandra, digga musik och läsa tidningar.

Det var många som deltog i moralpaniken – bland annat Svenska kyrkan som förstås hade en roll som moralens väktare. 1941 skickas en enkät ut till 2854 präster där de får svara på ett antal frågor om ungdomens förfall. En av frågorna lyder:

”Anser Ni att den film, som visas på Eder ort, och den s k kolorerade veckopressen skadligt påverkar ungdomen?”

(Uppgifterna har vi hämtat ur ”Jonas Frykman; Dansbaneeländet : ungdomen, populärkulturen och opinionen” – rekommenderas!)

Det kanske mest märkliga är att de vuxna har så kort minne! De har för inte så länge sedan själva varit unga och antagligen ägnat sig åt sådant som stört sin vuxna samtid. Det handlar förstås om identitet och om bristande kontroll. Identitet för att ungdomssysslor i stort sett alltid bryter mot det etablerade och därför betraktas som något av en revolution av sina utövare, för att det blir en gemensam faktor som utövarna (men inga andra) har gemensamt, och för att allt eftersom tiden går - och de äldre gnällspikarna försvinner - dessutom blir det normala. Bristande kontroll eftersom ungdomssysslor normalt görs utan de vuxnas insyn; hur ska man kunna uppfostra någon som sysslar med sådant som är både obegripligt och görs i skymundan?!

Vem är då den högmälde i citatet? Sokrates! Död 399 f.v.t…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Att mura handlar om konsten att trava tegelstenar på varandra. Inte förrän under 1950- och 60-talen när man började blanda in cement i murbruket hölls en murad vägg ihop av ett "lim" mellan tegelstenarna. Innan dess satt muren eller väggen ihop av blott friktionen mellan stenar och bruk. Det gällde att trava stenarna på varandra enligt vissa ”murförband” skapade av olika kombinationer av långsidor (kallas ”löpsten” på fackspråk) och kortsidor (”koppsten”) där exempelvis högre hus tarvar fler stenars tjocklek i bottenvåningen. Väggar med cement i bruket är oftast bara en koppsten tjock, normalt med en bärande stål- eller betongkonstruktion bakom. Tegelstenar som inte är ihoplimmade kan alltså återanvändas – i äldre hus kan det finnas tegel som är flera sekel gamla!

Murtegel som byggnadsmaterial är känt sedan romartiden – för att framåt 1100-talet slå genom på bredare front i Europa, då till att börja med framförallt till kyrkobyggnader. I Skåne – fattigt på skog men desto rikare på lera – blev murteglet tidigt populärt som byggnadsmaterial. Av den anledningen har de skånska tegelbruken legat tätt från medeltiden fram till modern tid – och var på grund av sin karaktär av serietillverkning också en av de näringar som tidigast blev industrialiserad under 1800-talet. När Carl von Linné nådens 1749 företar sin skånska resa hinner han den 2:a Juni också med ett besök i Simrishamn – och berättar förutom mycket annat även om dess dåvarande tegelbruk.

”Tegelbruk var anlagd norr om staden, genom vilken redan mesta delen av staden blivit täckt med tegel i stället för halm; veden till tegelbränningen hitköptes ifrån Blekinge.”

Norr om staden innebär det nuvarande koloniområdet, som fortfarande är rikt på tegelfragment i marken för den som vill leta efter historiska lämningar! Att använda taktegel istället för halm hade sina praktiska fördelar som man spontant kanske inte tänker på idag, men som på Linnés tid var ett reellt och fruktat hot i framförallt all tätbebyggelse. Han konstaterar att:

”Staden hade ofta varit lagd i aska av vådeld, varefter flera rudera (= ruiner) sågos; men nu sedan tegeltak mera begynt brukas, torde han bliva säkrare.”

"Han" är helt enkelt 1700-talsgrammatik, motsvarande att fartyg, lok och vissa djur fortfarande idag benämns "hon". Nå, vid tegelbruket fanns gott om både sand och vatten; Linné berättar att :

”Sanden till teglet uppgrovs invid tegelbruket i en backe och var av fin flygsandsart. Således hade invånarna gott tegel; men måste likvisst hålla sig vid korsvirke i brist av kalk, som väl kunde finnas och brännas, om icke orten vore vedlös; ty staden har ingen skog på sina ägor […].”

Året 1749 när Linné var i Skåne var också året som ”Koncensusregeln” – ursprunget till Storskiftet – infördes, och som tillsammans med de kommande Enskiftet och Laga skiftet blev genombrottet för korsvirkestekniken när praktiskt taget vartenda hus i det agrara Sverige nybyggdes.

Senare, närmare bestämt 1873, anlades ett nytt tegelbruk, denna gång en bit väst om järnvägsstationen och med ett lertag ytterligare en halv kilometer bort, förbundet med en stump industrispår. Nu handlade det om fabriksproduktion med bland annat murtegel, rör och takpannor i sortimentet – även gula sådana vilket man var ensam i landet att tillverka! Det gula takteglet börjar bli till åren kommet och är därför vid det här laget ofta utbytt, men finns fortfarande att se på olika håll för den som lyfter blicken!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

För att göra en lång historia kort är det von Rosens fel! Majoren vid Flottans mekaniska kår, greve Adolf Eugène von Rosen hade redan 14 november 1845 inkommit till Civildepartementet med en ansökan att få anlägga ett antal järnvägar – något som bifölls redan ett par veckor senare men som i de flesta fall aldrig blev verklighet. Bland annat hade han idéer om att anlägga en bana motsvarande den kommande Södra stambanan, med Ystad som slutstation – men som dock kom att bli verklighet först efter att Riksdagen 1853/-54 beslutat att stambanorna skulle anläggas i statlig regi, och då med Nils Ericsson som ansvarig byggherre och med industristaden Malmö som sydlig ändpunkt.

Hur slaget om var den södra stambanans skulle sluta var på intet sätt självklart. Striden stod bland annat mellan Ystad, som var en av Sveriges viktigaste hamnar, Landskrona med sin fina naturhamn och Malmö som var den största staden. När Ystad gick miste om stambanan började stadens styrande krafter fundera i termer av en privat – i betydelsen icke-statlig – järnväg som skulle ansluta hamnen till lämplig punkt längst stambanan. Redan 1866 invigdes så Ystad-Eslöv Järnväg (YEJ) som drogs via en vid nordostlig båge för att fånga in så mycket omland – och därmed potentiella transporter – som möjligt. Ystad fick sin andra järnväg 1874 då Malmö-Ystad Järnväg (MYJ) – den så kallade Grevebanan – invigdes. När nu den lilla hamnstaden Simrishamn åsåg hur allt mer av både passagerare och gods gick både till och från Ystad ville man också vara med på ett hörn. 1882 invigdes Cimbrishamn-Tomelilla Järnväg (CTJ) för att bara några år senare slås ihop med den 1893 invigda Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) med signaturen Malmö-Simrishamn (MSJ) som resultat.

På bilden är året 1910 och Simrishamns nya hamnanläggning invigs med pompa och ståt. Spåren i kajen – föga uppmärksammade såhär under festligheterna – vittnar om den lilla hamnstadens strävan att få vara del av den industriella epokens transportapparat - som för Sveriges del började med von Rosens ansökan i november 1845!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Husgavlar som uppåt avslutas med en trappstegsform, så kallade trappgavlar, var vanliga i norra Europa under gotik och renässans. Fortfarande står och används vissa av dessa medeltida byggnader i de tätorter som bebotts sedan dess.

Men man ska inte vara säker på att en byggnad med trappgavlar är så gammal, och det är stort sett en mans förtjänst; arkitekten Theodor Wåhlin! Han levde mellan 1864 och 1948 och är framförallt känd som domkyrkoarkitekt i Lund från 1902 fram till sin död. När resten av arkitekt-Sverige under nationalromantiken decennierna runt förra sekelskiftet pyntade sina byggnader med drakar och allehanda figurer ur den fornnordiska mytologins symbolvärld siktade Wåhlin istället mot medeltiden och försåg många av sina byggnadsverk med trappgavlar.

Wåhlins kanske främsta avtryck i det skånska landskapet vid sidan av domkyrka och andra monumentala byggnader är kanske de många landsortskyrkor som renoverades och byggdes om under hans ledning, och som han glatt försåg med trappstensgavlar som fortfarande sticker upp karaktäristiskt ur den skånska myllan. Men Wåhlin ägnade sig också åt annat än kyrkor; när han fick i uppdrag att sköta det arkitektoniska inom projektet Falsterbohus och den tillhörande badbanan Hvellinge-Skanör-Falsterbo Järnväg (HSFJ) fick både badhotell och stationshus - dessa representanter för det nya, moderna seklet - en trappgavlad touch av medeltid.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Vad är nu detta, någon som odlar grönsaker ett stenkast från ångkvarnens skorsten mitt i centrala Simrishamn‽ Faktum är att det en gång i tiden inte var någon ovanlig syn. Under den tidigare industrialismen, fram till säg efterkrigstiden, var det vanligt att arbetsgivaren stod för både bostäder och många av de varor de anställda behövde – så ock i Simrishamn som en gång var en av landets arbetartätaste orter räknat per kapita. På vissa håll i det framväxande Folkhemmet skapades hela samhällen runt ensligt liggande bruk, som får nutida amerikansk hamburgerimperialism att blekna vid en jämförelse. Å andra sidan har många som växt upp i dessa brukssamhällen vittnat om att den slutna världen, där allt hade sin bestämda plats, också innebar en stor gemenskap och trygghet.

Det var vanligt att en del av lönen betalades ut i natura i form av matvaror och kläder m.m. – vissa företag hade t.o.m. kupongsystem à la monopolpengar, som löstes in i lanthandeln och andra butiker. Ofta ingick en liten odlingslott i boendet där familjen kunde komplettera handlarnas utbud med potatis och grönsaker. På vissa håll fanns det även utrymme att hålla en get. Utsädet och eventuellt djurfoder fick man som en del av lönen.

I bland annat i Danmark förekommer det fortfarande att arbetsgivare står för boendet. Exempelvis erbjuder sjukvården lägenheter till sina anställda, åtråvärda på grund av sin höga standard, relativt låga kostnad och en kortare bostadskö. Plats för getter är nog däremot ovanligt...

/Marcus Marcusson

Österlens Museum